— Jag ska lämna dig! Jag ska! ropade hon och nalkades dörren, men utan att gå.
Intendenten, som satt sig vid bordet, tog en penna och började skriva för att komma ifrån all frestelse att återknyta ett samtal, som var slut, då allt blivit sagt.
Han hörde som i en dröm, huru det snyftades och huru dörren stängdes, huru steg ljödo i farstun, knarrade i trappan.
När han så vaknade och läste på papperet, över vilket hans penna flugit, såg han, att där var skrivet ordet Pandora så många gånger, att han kunde anse en mycket lång stund ha förflutit, sedan uppträdet slöts.
Men så slog honom ordet, och som hans nyfikenhet väckts över dess betydelse, vilken han glömt under årens lopp, ehuru han hade ett svagt minne därom från mytologien, tog han sitt handlexikon från bordet, öppnade och läste:
»Pandora, antikens Eva, jordens första kvinna. Skickades av gudarne, såsom hämnd för att Prometheus stal elden, ner till människorna med alla olyckor, som sedan dess befolkat världen. Framställes i poesien under skepnad av ett gott, som är ett bländande ont, en skapelse, anlagd på bedrägeri och överrumpling.»
Detta var mytologi likasom sagan om Eva, vilken förskaffat människan ut ur paradiset. Men när sagan bekräftade sig från tidevarv till tidevarv och han själv erfarit, hurusom närvaron av en kvinna på detta lilla jordstycke ute i havet redan gjort skymning, där han velat sprida ljus, så måste det dock ha legat en tanke under den helleniske och judiske poetens bildtal.
Att hon hatade honom, det kände och insåg han, då hon gjorde gemensam sak med hopen därnere, men på hennes kärlek ville han icke heller tvivla, om ock denna kärlek endast bestod i maskrosens dragningskraft till solen för att få låna ljusstrålar till en dålig imitation av den gula skivan. Men där fanns något lågt också som hos det låga, något ont med begär att skada, en maktkamp, som var oberättigad, då det gällde för honom en seger över det oförnuftiga. Att säga henne det, ja, det vore att bryta förhållandet, då detta avhängde av hans underkastelse eller åtminstone erkännande av hennes överlägsenhet, och det vore ju att bygga ett liv på en nödlögn, som skulle gro, växa och kanske kväva alla möjligheter till ett ärligt samliv. Däri låg just den djupaste orsaken till alla äktenskaps relativa olycka, att mannen gick in i föreningen med en ibland uppsåtlig lögn, oftast rov för en hallucination, då han diktade in sitt jag i den varelse han ville assimilera. Av denna synvilla, second sight, hade Mill blivit dårad till den grad, att han trott sig ha fått alla sina skarpa tankar av den enfaldiga kvinna han uppdragit åt sig.
Det var kärlekens pris från urminnes tid, att mannen skulle förtiga, vem kvinnan var, och på denna tystlåtenhet hade sekler byggt ett kaos av lögner, dem vetenskapen icke vågat rubba, som de modigaste statsmän icke vågade röra vid och som kom teologen att förneka sin Paulus, när det gällde kvinnan i församlingen.
Men hans kärlek hade just börjat och tagit eld, när han i hennes bedjande blickar sett henne skåda upp till honom, och den kärleken hade gått, när hon kom med dumhetens segerleende efter att ha trampat ner, vad han velat dana till hennes och mångas lycka.