— Slut! sade han för sig själv, reste sig och stängde sin dörr.
Slut med hans ungdoms förhoppning att finna den kvinna han sökte: »Den kvinna, som var född med nog förstånd att inse sitt köns underlägsenhet under det andra.»
Han hade visserligen då och då träffat en och annan, som medgivit faktum, men som slutligen och alltid reserverat sig mot orsaken till förhållandet, skyllande på ett obefintligt förtryck, lovande sig att med större frihet snart vara förbi mannen, och så hade kampen varit i full gång.
Han ville icke slita ut sin intelligens i en ojämn strid med mygg, dem han icke kunde träffa med käppen, emedan de voro för små och för många, därför skulle det nu vara slut för alltid med det fåfänga sökandet efter det obefintliga. Han skulle låta alla sina krafter gå ut i arbetet, lägga igen släkt-, familj-, hem- och könsdriften och lämna släktförökelsen åt de andra »reproduktionsdjuren».
Känslan att vara fri försatte hans själ i vila; och det föreföll honom som om en spärrhake släppt tagen i hans hjärna, vilken började operera utan hänsyn. Tanken på att han icke mera behövde göra sitt yttre behagligt kom honom att lägga av en viss slags krage, som besvärat honom, men vilken hans fästmö förklarat vara chic. Han lade om sitt hår på ett bekvämare sätt och märkte, huru detta lugnade hans nerver, då han legat i beständig strid med den chevelure, hans trolovade mest tyckt om. Tobakspipan, som han älskat lik en gammal bekant och vilken han måst stoppa undan, blev åter framtagen; morgonrocken och mockasinerna, dem han icke vågat bruka på lång tid, förlänade åter denna frihet från tryck, som påminde om ett luftigare medium, i vilket han kunde andas obehindrat, tänka ogenerat.
Och nu, befriad från allt detta anpassningstvång, märkte han först, vilket tyranni ända i detaljer han genomlevat. Han kunde gå i sitt rum utan fruktan att bli uppriven av en knackning på dörren; överlämna sig åt sina tankar utan att känna sig falsk.
Han hade icke njutit länge av den nyvunna friheten, förrän det knackade på dörren. Det röck till i hans kropp, som om några förtöjningar ännu hållit honom, och när han hörde kammarrådinnans röst, slog honom som en klubba den nedtryckande tanken, att det icke var slut, utan att det måste börjas omigen.
Först ämnade han låta dörren förbliva stängd, men känslan för det passande, fruktan att anses feg förmådde honom att öppna. Och när han såg den gamla damens vänliga, kloka ögon, då hon med ett gott leende och en skalkaktig skakning på huvudet trädde in, föreföll det honom, som om den sista halvtimmens uppträde endast varit en dröm, efter vilken han uppvaknade glad för att den var överstånden.
— Ha vi nu gnabbats igen! började gumman, förtagande det obehagliga i anmärkningen med det förtroliga vi. Ni ska gifta er, barn, innan ni bryter! Tro en gummas ord; och mena inte, att ni pröva era hjärtan som förlovade; ty ju längre förlovade ni äro, dess värre blir det!
— Men sedan är det försent att bryta, svarade intendenten. Och när man redan upptäckt sådana skiljaktigheter i lynnen och meningar, så …