— Vad är det för meningar? Inte har ni olika meningar, inte, fastän flickan hade tråkigt, när Axel var borta, och därför sprang hon efter kolportören. Och vad lynnet beträffar, så kommer det och går, allt efter som nerverna äro till. Och Axel, som är en sådan kunnig karl, skulle väl veta, hurudana fruntimren äro!
Han ville kyssa hennes hand i första förtjusningen att träffa den kvinna, som kände sitt kön, men så erinrade han sig, att han hört detta sätt att tala illa om kvinnorna varje gång en kvinna velat vinna honom, och att det mera var ett smicker än ett medgivande, ty när det kom till allvaret, blev alltid yttrandet återtaget med ränta. Han inskränkte sig därför att svara:
— Vi få se tiden an, mor lilla! Gifta mig härute kan jag inte, men låt oss bara komma till stan i höst … förutsatt att Maria visar mera sympati för mitt arbete och mindre motvilja mot mitt sätt att se världen och leva livet.
— Axel är så fasligt djupsinnig, och om en stackars flicka inte kan alltid följa med, så är det ju inte något att undra på.
— Jaja, men om hon inte kan följa med mig oppåt, så kan jag å andra sidan icke följa med henne neråt, men det senare tycks vara hennes bestämda vilja, så bestämd, att det föreföll mig i dag, som om det låg ett dolt hat bakom densamma.
— Hat? Det är bara kärlek, min vän! Kom nu ner och säg något vänligt, så är hon bra igen.
— Aldrig efter de ord, vi bytt i dag! Ty antingen betydde dessa ord någonting, och då äro vi fiender, eller betydde de intet, och då är åtminstone den ena parten otillräknelig.
— Ja, hon är otillräknelig, men Axel skall väl veta, att en kvinna är ett barn, ända tills hon blir mor. Kom nu, min vän, och lek med barnet, annars väljer hon andra leksaker, som kunna vara farligare!
— Ja, men, käraste, jag kan inte leka hela dagen utan att bli trött; och jag tror inte Maria heller är så road av att bli behandlad som en barnunge.
— Jo, det är hon, bara inte det ser så ut! Ack, vilket barn Axel är i de här affärerna!