På eftermiddagen fördes den gamla frun och assistenten på lotsbåten till en ingående ångare. Varför fröken Maria stannade, kunde han icke riktigt fatta. Kanske ett hopp om återförening, kanske ett behov av att visa sitt trots eller måhända något annat.
Hon satte sig emellertid vid ett fönster, så att hon kunde ses ifrån tullstugan. Och där blev hon mest sittande; ibland trummande på rutan, ibland läsande i en bok och då och då förande näsduken över ansiktet.
Vid sjutiden på aftonen syntes korvetten ånga upp ifrån Landsortsleden och gick straxt därpå till ankar mellan Norsten och Österskären. När den signalerade lots med ångvisslan, hade flickan rest sig och gått ut för att se efter, vad som var å färde. Och när hon nu stod på backen, betraktande det granna fartyget, som var smyckat till fest med flaggor på alla lejdare och med kulörta tält över mellandäcket, kunde intendenten se huru hon blev fascinerad av den lockande synen. Hon blev stående med händerna på ryggen i en fadd gest, tills vinden förde tonerna av en festmarsch fram till skäret, då hennes fötter först började röra sig på stället. Sakta böjde sig den smärta kroppen framåt, som om den drogs av musikens toner, och så, på en gång, föll hela gestalten tillsammans, händerna betäckte ansiktet, och flickan störtade in i stugan igen, med förtvivlan, likt ett barn, som gått miste om ett påräknat nöje.
Intendenten klädde sig nu till balen; på den svarta doktorsfracken hängde han sina sex ordnar i miniatyrformat på en kedja och påtog sitt armband, vilket han ej burit sedan förlovningsdagen.
När han slutat sin toalett och han ännu hade en timme kvar, innan båten skulle hämta honom, beslöt han att göra en avskedsvisit hos fröken Maria, mest därför, att han icke ville bli misstänkt för feghet, men även därför, att han längtade få pröva sin makt över egna känslor. När han kom in i förstugan, gjorde han buller för att flickan skulle få tid att posera och för att han av posen skulle kunna veta, varför hon stannat och vilka avsikter hon hade.
Han trädde in efter att ha knackat och fann fröken Maria sittande med en sömnad, något som han aldrig förr sett henne hantera. Hennes ansikte uttryckte förkrosselse, ånger, ödmjukhet, ehuru det ansträngde sig att se likgiltigt förnämt ut.
— Tar ni emot, fröken Maria, eller skall jag gå? började intendenten. Och han kände åter detta oförklarliga behov att lyfta henne över sig som kvinna, när hon uppträdde med kvinnans attributer och lutade sig upp mot honom, lika livligt som han eljes erfor en okuvlig lust att slå ner henne, när hon kom med manliga anspråk och åthävor. Och i denna stund föreföll hon honom så skön, som han icke sett henne på mycket länge, så att han gav vika för sina känslor, och utan att göra motstånd öppnade han sig.
— Jag har gjort er sorg, fröken Maria …
När hon hörde de mjuka tonfallen, rätade hon straxt på sig och bet:
— Men ni var för feg att säga mig det själv.