— Hänsynsfull, fröken Maria! Jag har inte så lätt som ni att slå folk i ansiktet. Och ni ser ju, att jag har mod att visa mig, likasom ni att ta emot mig.
Det sista var tvetydigt med avsikt att få höra, om hon trodde på hans motiv till brytningen.
— Trodde ni, att jag fruktade er? frågade hon och tog ett kast med nålen.
— Jag visste ju inte, hur ni skulle upptaga min förklaring, oaktat jag trott mig se, att den ej kunde vålla er någon svårtröstad sorg.
Det låg något i ordet svårtröstad, som tycktes sticka flickan likt en allusion på den unge tröstaren, men ingen syntes ha lust att röja sig, den ena fruktande att visa svartsjuka, den andra ängslig att få höra, om han sett något.
Flickan, som suttit över sitt arbete, såg nu upp för att läsa ansiktsdragen på sin motståndare och bemärkte med en förundran, som hon ej kunde dölja, de många ordnarne på frackens uppslag. Och med en barnslig elakhet, som endast dolde avunden, gäckade hon:
— Så fin ni är!
— Jag skall på bal också!
Det röck i flickans ansikte, röck så förfärligt, att intendenten kände reflexen av hennes smärta och fick fatt i hennes hand i samma ögonblick, som hon brast ut i en förfärlig gråt. Och när han lutade sig emot henne, smög hon sitt huvud mot hans bröst och grät, så att hon skakade som i feber.
— Barn, du! pjollrade intendenten.