— Ja, jag är ett barn! Därför skulle du haft överseende med mig! snyftade flickan.
— Hör du! Hur långt skall man ha överseende med ett barn?
— I oändlighet!
— Nej! Det har jag inte hört! Det finns en alldeles bestämd gräns, där självsvåldet närmar sig den brottsliga handlingen.
— Vad menar du?
Och nu flög hon upp.
— Du vet, vad jag menar; det ser jag, svarade intendenten, som åter var ute ur förtrollningen, så snart hon blev hård, ty då blev hon ful i samma ögonblick.
— Svartsjuk, alltså! hånade flickan, som trodde sig ha fångat honom.
— Nej, ty svartsjuka är en obefogad misstanke, stundom ett försiktighetsmått; men mina farhågor ha visat sig vara grundade. Alltså icke svartsjuk!
— Och på en pojke! En valp, som du står så högt över, gick flickan på utan att upptaga förklaringen i kalkylen.