Och i hoppet att binda honom genom minnet av den högsta sällheten gjorde hon det sista medgivandet efter en stormande kärleksförklaring från hans sida.

TRETTONDE KAPITLET

Tre dagar senare landsteg intendenten på Österskären efter att ha uppehållit sig på Dalarö. När han fått veta, att fröken rest för att icke mera återkomma, kände han en obeskrivlig lättnad, såsom om luften blivit högre och renare. Och uppkommen på sitt rum, lade han sig för öppet fönster att röka och i minnet genomgå de sista dagarnes så skiftande sensationer.

När han vid midnatt ryckt sig ur flickans armar, hade han satt sig i båten med en tillfredsställelse, som om han uppfyllt en tryckande plikt. Det var, som om nu först jämvikten blivit återställd i hans inre. Hans rätt hade blivit kränkt i ett sådant fall, där lagen icke gav upprättelse, och därför måste han själv skaffa sig rätt, och han hade endast handlat efter de grundsatser, vilka motståndarne själva promulgerat.

När han därefter stigit ombord på korvetten och råkat personer, med vilka han kunde tala bildat språk, och med läkaren behandlat lärda ämnen, hade detta först verkat som ett rus. Han behövde icke trycka ner sin hjärna för att jollra, icke göra sig halvdum för att bli förstådd. Och när han talade i antydningar, med nyanser, blev han genast begripen. Då kände han, huru han levat i tre månaders barbari, som så småningom och oförmärkt dragit ner honom i småaktiga strider, som satt hans tankeliv nedanför det affektiva och vegetativa, upphöjt reproduktionsbestyret till huvudsak och narrat honom att inträda som konkurrent vid en beskällartävlan, ur vilken han sannolikt avgått med seger. Och så förstod han, varför den allmänna kristna kyrkans målsmän, vilka skulle bära civilisationen ut bland vildar av alla folkslag, en gång ålagts att icke grunda familj, icke binda sig vid kvinna eller barn, och han insåg, att det kunde ligga förnuftig mening i fastor och försakelser för dem, som ville leva ett högre andligt liv. Det var icke heller för ro skull, som anakoreten sökte ensamheten, ty liksom det på en slump på trädan fallna ensamma vetekornet kunde sätta sextio ax, under det åkerns endast gav två, där det trängdes bland millioner på gödslad mark, så kunde den individ, vilken strävade till rikare utveckling över de andra, endast växa i ödemarken.

Tre dagars erfarenheter hade bekräftat detta, ty då han på korvetten och badorten släpats ifrån krets till krets, hade han varje kväll, han lagt sig, märkt, huru under dagens lopp han slipat av sina kanter, varigenom han liksom ädelstenen vunnit i utseende men förlorat i karat. Fega medgivanden, framkallade av allmän sympati för mänskorna och av anpassningsdriften i umgänget, hade han lockats till i så hög grad, att hans i sällskapet improviserade meningar hängde efter och döko upp i minnet med anspråk på att vara hans innersta tankar. Och han hade slutligen tröttnat, kännande sig på sista dagen såsom bliven en falsk människa, vilken sade ett och tänkte ett annat, började blygas inför sig själv och märkte, att med den tilltagande aktning, han vann hos sällskapet för sitt affabla sätt, förlorade han all aktning för sig själv.

Ville han undvika att sjunka, måste han isolera sig, och ensamheten, som han nu återfunnit, verkade på hans ande som ett ångbad eller en simning i havet, där frihet från allt tryck, all beröring med fastare materie upphört, och han beslöt att stanna på skäret över vintern.

Till den ändan förhyrde han på egen räkning den stuga, där damerna bott, och började installeringen samma dag. Det ena stora rummet tog han till bibliotek och laboratorium, det andra till matsal och salong, och vindskammaren inredde han till sovrum.

*

När han vaknade följande morgon i sin nya bostad, efter att ha sovit utan drömmar, erfor han ett nytt behag i att äga ett hus ensamt för sig, där han icke behövde påtvingas suggestioner av andras röster, icke mottaga andra intryck, än dem han själv bestämde.