— Den handlar om den fria kärleken. Det är en ung vetenskapsman, som förlovar sig med en fördomsfri flicka. Och under det han är på en expedition, skänker hon sig åt en artist för att sedan gifta sig med sin fästman.
— Nåå? Vad säger författarinnan om det?
— Det skrattar hon åt, förstås.
— Fy! sade flickan och reste sig för att ta fram en butelj vin.
— Varför det? Ingen äganderätt i kärlek! Och fästmannen var tråkig, för övrigt, åtminstone i hennes sällskap, om man får döma av skildringen i boken.
— Nu börja vi på att bli tråkiga också, avbröt fröken Maria, i det hon fyllde glasen.
— Vad ska vi roa oss med då? frågade älskaren med ett cyniskt leende, som ej kunde missförstås. Kom och sätt dig här hos mig.
I stället för att bli sårad av den brutala tonen och gesten, varmed uppmaningen beledsagades, tycktes flickan med en viss beundran se upp till den man, vilken hon förut nästan föraktat för hans alltför aktningsfulla bemötande.
Skymningen hade fallit, och månen i första avtagandet kastade endast en gulgrön strimma in på golvet, silhuetterande balsaminens skugga.
Genom det öppna fönstret trängde dämpade toner från första valsen, Balens drottning, som en förebråelse, en hälsning från det förlorade paradiset och på samma gång underhållande hoppet att icke allt var slut.