— Varför pina oss längre, då skilsmässan är oåterkallelig?
— Vi ska inte pina oss! Du ska stanna hos mig till kvällen, så att vi få tala, innan vi skiljas. Jag skall berätta dig allt vad du vill veta, och sedan skall du döma mig på annat sätt.
Intendenten, som av dessa uttalanden trodde sig veta allt och nu var viss på, att han undgått den olyckan att kedja vid sig en eller fleras älskarinna, hade nu fattat sitt beslut. Han gick fram till fönstret, avfärdade kanoniären med beskedet, att han skulle komma senare med egen båt.
När detta var gjort, satte han sig ner i soffan för att få konversationen i gång.
Men sedan flickan blivit befriad från sin oro, föll hon tillsammans och blev fåordig, så att slutligen fullkomlig tystnad uppstod. Man hade ingenting att säga varandra, och fruktan att stöta upp ovädersfåglar pressade alltmera ner stämningen, så att tråkigheten grinade emot dem.
Intendenten började tumma på böckerna, som lågo kvar på divansbordet, och fick ögonen på en bok, som var påskriven med assistentens namn.
— Ett ungt fruntimmers historia, tror jag! Har du läst den? frågade han.
— Nej, jag har inte hunnit ännu! Vad är det med den boken?
— Jo, den har sin märkvärdighet, emedan den är skriven av ett fruntimmer och ändock är uppriktig.
— Så! Vad handlar den om då?