Det var full dager. Jag kastade en blick på den maskstungna fasaden; den var ful, men den var överväldigande.
Jag lämnade Köln ganska uppskakad; ehuru jag försökte resonera bort min skrämsel med motiv sådana som en sömnlös natt, valvens 179 oproportionerligt ringa spännvidd i förhållande till den orimliga höjden, den oavbrutna vertikala linjen genomförd och tillämpad i allt, så var dock intrycket kvar lika livligt.
Alltså fick jag ändå behålla två illusioner på den resan: Kölner-Domen och Atlantiska havet.
För konsten.
Det var en vårdag i början av 60:talet. — Jag gick ned i torget för att höra på gardesmusiken och visa en ny vårrock.
Man spelade just ouvertyren till Don Juan, och jag hade hyrt mig en femöresstol tätt invid musiken för att taga något reda på instrumenteringen, ty jag var musikus, d. v. s. jag var e. o. i stadens auktionsverk och gav lektioner å piano och violoncell.
Jag blev störd i min musikaliska njutning av några taktstampningar tätt invid min stol. Då jag skådade upp, fick jag syn på en gammal man, säkert 60 år, med gråa, toviga lockar och ett intelligent ansikte med duktiga drag. Han var klädd i en lång rock av rödbrunt tyg — kläde var det ej. Mannen var något lutad, men hade han sträckt på sig, skulle han bestämt hållit sex och en halv fot.
Hans ögon voro oavbrutet fastade på musikanterna; en underbar eld lyste i dessa ögon, och man såg på hans åtbörder, att han drömde sig anföra musiken.