Då musiken tystnat, hördes ett enstaka »bra!» Folket vände sig om; man såg på varandra och fnissade; barnen, som alltid äro hjärtlösa, skrattade högt och pekade finger åt den gamle mannen, ty 181 det var han som, nog barn att ej kunna lägga band på sina känslor, givit sitt högljudda bifall tillkänna. Det skar mig i hjärtat; vårsolen blev mörk och mina ögon; jag förargades över människornas ondska och ångrade att jag tagit den nya rocken för att lägga hyende under deras fåfänga. Det var naturligtvis för deras skull som jag tagit på det nya plagget. Ett vemodigt, ömkande löje svävade över den gamles läppar. Jag steg upp från min stol och erbjöd honom åt den gamle; han såg på mig så underligt genomträngande, tackade för mitt anbud, men föreslog i stället att vi skulle promenera tillsammans.
— Herrn är musikalisk? sade han.
— Jag älskar musiken, men hör ej till de utkorade.
— Vill herrn komma hem till mig, så ska vi göra musik? Vad spelar herrn?
— Piano.
— Dåligt instrument, men gör sig gott till en flöjt. Ser herrn, jag blåser flöjt. Jag har hållit på i femtio år, för nu är jag 67, och noter har jag för ett par tusen riksdaler, men kanske vi ska äta middag först ?
— Jag brukar äta på »Tennknappen».
Vi följdes åt till nedre Fredsgatan och åto en enkel middag. Vid bordet tog gubben upp ett parti klibröd ur bakfickan.
— Ser herrn, det är så hälsosamt, detta klibröd, och jag äter numera alltid på detta ställe, ty här tillåter man mig verkligen att äta vad slags bröd jag vill. På förra matstället skrattade man först åt mig, sedan nekade man ätt servera mig något, om jag fortfarande störde vissa herrars aptit med mitt 182 osmakliga bröd. Äro ej människorna galna? Och det säger jag herrn, att om vi ska bli vänner, vilket jag tror, så tala aldrig med mig om spritdrycker eller tobak. — — —
— Men nu ska vi gå hem, så herrn får se hur vågmästar L. har det.