Vi styrde av bort till Köpmangatan, fyra trappor upp i ett gammalt hus. Där hade gubben en dubblett, högst egendomligt möblerad. Ett dåligt fortepiano, några fioler, en violoncell och till sist en ganska försvarlig flöjt, jämte en hylla full med smutsiga och slitna noter. Här funnos från duetter och trios, ända till oktetter och orkestersaker, allt med flöjt.
Redan vid första försöket — en duett för piano och flöjt — märkte jag det tragiska underlaget i gubbens liv. Han var född musikalisk, vurmade för musik, men saknade det förnämsta av allt — öra och taktsinne.
Det ser verkligen ut som vår Herre skulle roat sig med att skämta med åtskilliga människor, och detta på ett ganska underligt sätt. Han ger dem en brinnande lust att frambringa något skönt eller åtminstone reproducera vad andra frambragt, men nekar dem på samma gång förmåga att utföra det. Till ersättning slår han däremot dessa olyckliga med blindhet, så att de ej märka sin fattigdom, utan leva nöjda i sin lilla drömda värld och skratta åt den skrattande hopen.
Men jag vill först i korthet tala om L :s föregående historia för att sedan kunna återge några drag ur vårt treåriga musikaliska samliv.
L. var ett i Stockholm känt original, och som Blanche redan under L:s livstid ej drog i 183 betänkande att kasta in några skämtord om honom i en roman, tvekar jag icke att med några drag teckna och om möjligt förklara denna egendomliga personlighet från en tid, då ännu ej den moderna nivelleringsprincipen gjort sig gällande, vilken vill sätta alla människor i en hyvelbänk och så draga till med hyveln efter vattenpass, att alla bli lika som ett par hyvlade bräder.
L. började sin bana i en hökarbod, men visade redan där så stora anlag för musiken, att han blev bortkörd. Principalen fann honom en dag sittande innanför disken, blåsande på sin flöjt, vilken han nyss smort med finaste nötolja, då en piga kommer in och begär ett halvt skålpund pottkäs. L. tittar upp från noterna om pottkäsen skulle befinna sig i grannskapet. Tyvärr stod den längst uppe vid taket.
— Finns inte, svarade han, utan att märka principalen.
— Ja men jag ser att den står där uppe, återtog pigan.
— Säljs inte, svarade Lampa och skulle just taga ihop med en skala, då principalen stiger fram — rycker till sig flöjten och kastar den i en mjöltunna.
Här är en lucka i biografien, tills vi finna L. såsom sin egen hökare. Huru detta kunnat tillgå känner jag ej; förmodligen genom arv, ty icke hade han kunnat tjänt sig upp. Han hade emellertid nu bragt det så långt, att han kunde varje kväll hava musiksoaréer hemma hos sig. Traktering ansåg han nu ej behöva tryta, ty det var bara att taga ur boden, »så kostade det ingenting». Nog av, han måste 184 göra cession, och alltihop var som bortblåst. Därpå tog han sig för att arrangera baler, men det gick icke bättre, och slutet blev den fatala konserten på Börsen, där man blåste ut ljusen och ringde i klockan, när L. uppträdde som solist på flöjt.