Detta grep honom mycket djupt, men han gömde smärtan och talade aldrig om den saken för mig förrän sista kvällen han levde,
Oaktat han redan var till åren, gick han in som e. o. tjänsteman i vågen och blev snart ordinarie. Vid den tid jag gjorde hans bekantskap, uppbar han 1,000 rdr i lön, men en vikarie befriade honom från tjänstgöring mot det att vikarien fick sportlerna, och nu florerade gubbens musik ända till sista veckorna av hans levnad.
Vem helst han råkade, som kunde ett instrument, tog han hem med lock eller pock, helst så att de blevo fyra, ty då drog han alltid fram med en kvartett av en tysk, vid namn Aigner, där gubben hade en obligatflöjtstämma.
Man följde med honom hem, dels av nyfikenhet, dels av medlidande. Det hände till och med att utmärkta amatörer stötte tillsammans hos Lampa; ja, jag kommer ihåg en gång, då till och med några av kungliga teaterns artister gjorde honom den äran. Då var Lampa lycklig, men hans glädje blev ej ogrumlad, ty han fick hela kvällen uppbära förebråelser för att han ej kunde hålla takten. Gubben skyllde på att han i följd av snuva ej hade någon »ambichy». Då det led fram åt kvällen, blev sällskapet oroligt, ty man hade ej sett en skymt av vått eller torrt till förtäring, och då någon av de yngre var nog dristig att kasta fram något om en hungrig mage, 185 förklarade gubben, att han aldrig brukade äta om kvällarna, och att han för övrigt bjöd folk hem till sig för att göra musik och inte för att äta och supa.
Efter den förklaringen försvunno de flesta av de gamle, och nu återstod ej annat för honom än att samla unga omkring sig, i vilkas sällskap han förut ej just funnit behag, emedan de kritiserade hans gamla älsklingskompositioner. Snart såg han sig omgiven av en skara unga män, som voro roade av musiken, och som gubben fick kommendera dem och ingen vågade klandra hans takt eller »ambichy», blev han dem särdeles bevågen och bjöd dem som oftast på Piccardon och saffransflätor.
— Tag mera bakelser, gossar, brukade gubben då säga.
Den som höll längst ut av gamla gardet var en mycket besynnerlig figur. Han kallades magister Nyberg, var vikarierande lärare i en lägre apologistskola, hade förr varit student och spelt bort 11,000 rdr — på fiol.
Han var gubbens protegé, d. v. s. Nyberg måste dagligen spela duetter med gubben samt uppbära snubbor var gång det gick sönder i takten, vilket alltid var L:s eget fel. Till gengäld härför åtog sig L. att skaffa Nyberg en plats, vilket tillgick på det sättet, att L. varje morgon vid sitt choklad läste annonserna i Dagbladet.
Långa tider gingo om, utan att någonting ville låta höra av sig. Magistern svalt så han blev mager som en spik, men han tröstade sig med att fiolen dess bättre fick plats under den svarta bonjouren, vilken blev allt vidare och vidare.
— Herrn som tagit studentexamen skall bli 186 tjänsteman, för man lever inte på musiken, herre. Herrn kommer, ta mig tusan, att dö i en vedbod på en kista, om herrn fortfar att spela. Kom ihåg vedbo’n och kistan, herre!