Så brukade L. uppmuntrande tilltala den stackars magistern, vilken aldrig svarade, av fruktan att gå miste om det varma husrum, som han fick åtnjuta under de stunder, han var hos L. och spelade. Jag kan knappt påminna mig hava hört den mannen yttra ett ord, mer än en natt då vi gingo hem tillsammans och han berättade huru han hört Mozarts G:moll symfoni spelas på en konsert. Han talade då så att han darrade i hela kroppen och grät som ett barn.
Omsider lyckades L. en dag få tag uti något passande för den stackars magistern. Man annonserade efter en person, kunnig i att måla likkistplåtar — med vers på.
— Men inte kan jag göra vers, invände Nyberg, som helst ville bliva kvitt arbetet.
— Men jag kan, jag, ser herrn, svarade Lampa. Här finns härinne, tillade han och pekade på sin verkligen imponerande panna. Och dessutom ha vi psalmboken.
Och nu måste magistern under L:s överinseende måla likkistplåtar. Gubben dikterade och Nyberg skrev. Medan de vilade sig, gjordes duetter. Men snart ledsnade båda, och Lampa icke sist, ty han tyckte det vara alltför livliga påminnelser om sin förestående bortgång, vilken han önskade så avlägsen som möjligt. Innan han lät magistern gå till magasinet för sista gången, ville han ändå två sina 187 händer och gav honom därför en ytterligare påminnelse om vedboden och kistan.
En ny finansplan måste uppgöras för den fattiga Nyberg. Att giva honom några kontanter gjorde L. ej gärna, ty dels tyckte han det icke löna mödan, dels ansåg han arbete vara hälsosamt.
Han hade i sin ungdom hopsatt en »polacka» och låtit trycka densamma. Den var satt för piano, »men lämpade sig särdeles väl för flöjt», som det stod på titelbladet. Som nu ingen människa hade köpt densamma, återstod blott för L. att sprida sitt kompositörsnamn för intet. Emellertid hade han väl tjugo exemplar i behåll. Av dessa skulle Nyberg få tio att sälja för underpris åt bekanta, på det han av inkomsten skulle kunna leva tills han skaffat sig en plats, men ingen ville köpa, på grund därav, att Nyberg aldrig ville bjuda ut kompositionerna, vilka han var nog musikalisk att kunna värdera. Det blev alltså ingen inkomst av, och Nyberg fick leva ändå — på vad vete vår Herre. Magrare kunde han icke bliva och ej olyckligare heller, men han klagade aldrig. Det är troligt att L. kastade åt honom ett och annat ben från sitt magra bord.
Tålamod hade han som en ängel och ond var han blott en gång, som jag såg. Vi spelade en av Plegels trior. L. kom av sig, och trogen sin vana skrek han:
— Det är då själva fan att aldrig magistern kan hålla takt!
— Nej, si nu var det vågmästarn! var Nyberg nog djärv att svara, varpå han steg upp, tog fiolen och gick.