L. blev häpen över sådant mod hos den beskedliga Nyberg.
— Gemen karl att vara häftig också! ta humör för så litet — beskedlig stackare — men kan aldrig lära sig takt. Han skulle ta värvning på en tid och gå rekryt — hm! hm! förstöra nöjet med sitt retliga lynne. Vi få väl taga en duett, kära du.
Och nu togo vi en duett för flöjt och violoncell. Gubben hade noter för alla instrumenter.
På tre dagar syntes ej Nyberg till. L. blev orolig, men visste ej var magistern bodde eller om han bodde någonstädes, ty det talade aldrig Nyberg om. Fjärde dagen kom Nyberg tillbaka lika from som förr. Mat kunde han undvara, men ej musik.
När jag blev närmare bekant med L., vann jag hans synnerliga förtroende och blev honom oumbärlig. Jag var den skickligaste pianist i Stockholm, påstod gubben, och skälet var att jag aldrig tredskades, utan följde med hans flöjt, huru illa han än drog i väg.
Under vårt snart dagliga umgänge hade jag tillfälle att iakttaga åtskilliga egenheter hos honom. Han var mycket ohågad att dö, och för att förlänga sitt liv, åt han på sistone rått kött och klibröd, under det han fördjupade sig i studier av gamla läkareböcker. Om nätterna stod han i en vedkällare och sågade ved för att bli varm och sedan få sova desto bättre. Om dagarna tog han sig långa promenader och var vid sina 67 år vid full vigör.
Under allt detta hans sökande efter hälsans bibehållande gömde sig dock något, som jag snart fick klart för mig. Gubben var giftassjuk, icke av håg för äktenskapet, utan av lystnad efter ett rikt parti, 189 varigenom han skulle kunna komma i tillfälle att göra riktig musik. Har jag endast fullt upp med mat och dryck, tänkte han, så får jag nog dem som spela. Dessutom hade han i många år drömt om en dyrbar »Böhmflöjt». Får jag blott en rik hustru, så får jag nog en flöjt, och får jag en sådan flöjt, så skall ni, ta mig tusan, höra att Lampa har »am-bichy». Och gubben gick verkligen åstad att fria. Korgar fick han naturligtvis till höger och vänster, men lät ej modet falla.
Så hade han en gång fått spaning på ett gammalt ogift fruntimmer, en rik och musikalisk mö. Om hon hade föräldrar i livet visste han ej, och det bekymrade honom föga. Han hade emellertid aning om att hennes fader skulle leva i en mycket hög ålder. Nog av, L. klär sig svart med vit halsduk, skickar magistern att köpa en blombukett, inrullar sin polacka, omknuten med ett rött sidenband, dock så att kompositörens namn tydligen kunde läsas utanpå, tar sig en droska och åker till den gamla mamsellens bostad. Han kommer dock icke längre än i förstugan, där han emottages mycket kallt av den blivande makan. Han börjar med polackan. Mamsellen häpnar. Därpå rycker han fram med blombuketten och frieriet, men detta har till följd ett hysteriskt anfall, varvid fruntimret dock bibehåller nog besinning att öppna dörren, skjuta ut den åldrige friaren och kasta blommorna och polackan efter honom. Av hela det förfärliga ordsvallet kunde gubben ej uppfatta mer än att hennes fader hade dött samma dag på morgonen.
— Hin till otur också, att gubben skulle dö just 190 som jag kom att fria. Otur också att jag skulle komma att fria, just som gubben dog.