— Magistern skall vara lugn. Det anstår en filosof, sade L. åt Nyberg, då denne ämnade skicka några avskedsord åt den bortgående.
— Vill ni gå ut och gå, gossar? fortfor han. Och då jag föreslog en trio, skakade han blott på huvudet och lade bort sin flöjt.
Då vi kommit ut på gatan gingo vi helt tysta bredvid varandra, till dess L. först tog till ordet och till vår stora häpnad frågade om vi ville röka en cigarr. Vi tackade och gubben gick själv in i en cigarrbod och köpte två cigarrer.
Medan vi väntade utanför, mumlade Nyberg för sig själv: Stackars L., han lever icke länge.
Under vägen växlades icke många ord, och ej ett enda om musiken.
Följande eftermiddag gick jag upp till L., som jag fann sängliggande och sjuk. Han hade stått uppe halva natten och klistrat ihop gamla noter, som skulle bindas, när han blev gift. Uttröttad därav hade han lagt sig fram emot morgonen och vaknat mycket sent, oförmögen att lämna sängen. Hans ansikte var betydligt förändrat och hans röst matt. Bredvid sängen stod ett skärbräde med hackat rått kött och en karaffin vatten.
— Det var snällt att du kom, så att jag fick säga adjö — det bär av snart! hälsade mig gubben.
Jag sökte övertyga honom, att det ej var så farligt, men det lönade ej mödan.
— Vill du göra eld i kakelugnen? Det börjar bli svalt, avbröt han mig, och nu förstod jag huru det stod till.