— Behöver du näver, så tag i notskåpet. Det räcker nog till, fortfor han.
Jag svarade ej, utan skar några trästickor, och snart hade vi en duktig brasa.
— Öppna nu chiffonjéklaffen — tredje lådan till vänster uppifrån — tag hit den!
Och nu gick han igenom en bunt papper och brev, som jag anmodades att kasta på elden. Sist återstod blott ett konvolut. Han stirrade på det och lade det under huvudgärden. Efter en stund tycktes han ångra sig och tog fram detsamma, öppnade det och lämnade det åt mig att lägga på elden. Papperet brann först, så att jag genom röken kunde se en flik av en fordom rosenröd klänning. Om ett ögonblick var den svart som den andra askan.
— Hör du, Gustav, började han ånyo efter en stunds tystnad, tror du på ett liv efter detta?
— Visst gör jag det, farbror.
— Ja, det gör jag allt med! Man kan således räkna på att få leva igen ett nytt liv, ett bättre ä,n detta, som bara för mig varit ett stort misstag... Vårföre blev jag född? Var det bara för att spela narr åt människorna? Jag vet att man skrattat åt mig, jag vet det; men jag levde ändå, ty jag trodde på min kallelse. Nu tror jag inte längre. Därför är det slut... Men vem gav mig den där tron? Vår 193 Herre kanske? Då hade han väl någon mening med det? — Giv mig min flöjt! — — Kasta honom i elden.
Jag hade ingenting att svara men dröjde likväl.
— I elden med den boven! skrek gubben, och nu reste han sig på båda armarna, för att se hur det sprakade om buxbomen.
— Hör du hur det visslar i honom? Nu kan han spela. Se bara hur klaffarna smälta hela skalan uppåt... Så där, nu kommer C-klaffen. Hör du så han piper? Jag tror han gråter. Ja, gråt du! Det är ingen som skrattar åt dig, om det blir falskt.