Ett litet sällskap andligt sinnade brukade hålla gudstjänst i Fjällstugan och när de församlade nu slutat det gamla året med bön och lovsång och kommo ut, fingo de se den halvt förfrusna mannen, som satt med händerna hopknäppta över bröstet. De prisade Gud, som skickat dem en medbröder, på vilken de kunde offra sin kärlek, och de togo in honom i stugan och skötte om honom.
Åtta dagar levde Nyberg efter denna nyårsnatt. Därpå dog han i en varm säng, omgiven av bedjande systrar och bröder i Kristo. Om han blev »omvänd», innan han dog, vet jag ej, men nog var han lycklig som fick dö, tacksam mot människorna, vilka alldeles oförskyllt vårdade honom, och stolt i medvetandet att vågmästarn en gång åtminstone fick orätt, då han spått honom att han skulle draga sista andedraget i en vedbod.
Början av
Ån Bogsveigs saga.
Björn hette en man och hans hustru Thorgerd. De hade två söner, Thore och Ån. Thore var hirdman hos kungen, men Ån låg hemma i kokhuset och var kolbitare.
Nu var Ån fjorton vintrar, men ville ej göra gagn, utan satt med ena handen i huvudet och rev i bränderna med den andra. Detta tyckte trälarna mycket illa om.
Björn kom in: Nu, frände, bör du vara verkför. Det mildrar i luften, och kälen har gått ur jorden. Stig upp och hjälp oss bryta torv på tunet!
— När jag hinner till märket, skall jag komma; nu rår jag inte.