— Fånyttig är du, son, och litet hugn lär du giva mig. Broder din är en frack karl, men du blir en odåga.
Björn sparkade åt honom och gick.
Ån hade skurit ett märke i golvet, sju fotlängder från elden, och trälarna hade givit honom in, att han inte var karl, förrän han hunnit märket.
Ån hade ett hiskligt utseende. Trälarna hade genom att beständigt kliva över honom nött ut hans benkläder, så att knäna voro bara. Armbågarna stucko ut genom ärmarna. Röken hade färgat hans hår rött och svärtat hans ansikte. Därför logo 200 alla åt honom. Modern ville ge honom en ny klänning till julen, men Björn sade, att han ingen skulle få.
Grisar sprungo omkring i stugan och gjorde ofog; men det var en, som var beskedligare än de andra, ty han smutsade ej Åns sänghalm och han var Åns vän. Ån kallade honom Grotte. Var gång fadern sparkade Ån, gjorde denne en visa för Grotte; ty det var ingen ann’ som förstod vad Ån sjöng, och därför sa’ de att han var dåre. Men Grotte kom alltid luffande, satte sig på bakbenen och klippte med öronen: det är bra. —
Dagvården var färdig.
— Lyft av kitteln! sade en träl till Ån.
— Inte, sa’ Ån.
Trälen tog med sleven i sådet och kastade på Ån. Ån torkade sig i ansiktet och teg.
— Lägg till honom, du Ån! skrek en annan träl.