— Jag rår inte, sa’ Ån och lade sig i halmen. —

Det började dagmejna och isen smalt från jöklarna. Då blev Grotte orolig, ty en gylta hade kommit in i stugan. Han ledsnade på Åns visor och blev borta en natt. Ån kunde inte sova. På morgonen kom Grotte in och tittade i dörren. Ån lockade honom, men då kröp han bakom mjöllåren.

Då kvad Ån:

»Gångekarl,
För goemånad
Akta dig!
Isen är hal,
Skaren är lömsk,
Skredet går,
Bäcken går,
Böljan går.»

201

Grotte kröp fram, och Ån torkade honom i ögonen med rockärmen.

Nästa morgon låg gyltan död.

När marken blev grön, gick Ån ut i dalen.

Grannens dotter låg vid bäcken och tvättade lärft. Ån satte sig på en sten, lade händerna på knäna och såg på.

— Fryser du om knäna? sade Drifva.