Grotte kom en morgon gnällande och gömde sig bakom Ån, ty trälarna voro hack i häl efter honom. Ån tog eldtången och slog omkring sig, så att Grotte fick frid den dagen.

Nästa morgon var Grotte borta. Ån sprang upp. Största grytan var påsatt, och Grottes huvud grinade mot Ån.

202

Då kvad Ån:

»Sjung ej så sorgligt, gryta du!
Grotte min vän, han sover nu.
Röken stiger mot himmelen blå,
Men jag ligger kvar på mitt smutsiga strå.
Grotte, Grotte, ditt liv man tog.
Gyltan, din vän, var det jag som slog.
Grotte, Grotte, grina ej så!
Aldrig skall jag din gylta slå.»

Ån kastade sig på golvet och öste halm över huvudet.

Björn kom in och ruskade i honom.

— Vak upp, son, och hjälp bror din! Ån teg.

— Är du karl, du, och ligger som en illdöing i lorten?

Ån teg.