Så framflöt hans liv — stilla och lugnt; han gjorde aldrig något ont, blev aldrig häcklad, var en god människa, hade alla förträffliga egenskaper, gick i kyrkan, skrev till sina föräldrar, opponerade sig aldrig, gick på föreläsningar, men tog aldrig examen.
Han lämnade Uppsala vid 26 års ålder, utan någon bitterhet mot lärare eller kamrater, lika värderad och avhållen som när han kom. Därpå gick han in i diskonten och köpte ett trycken i landsorten.
Mellan drabbningarna.
Han var puckelrygg, den lilla stackarn, men han var glad och nöjd, ty han hade ett fromt sinne och hade lidit sig fram till den punkt där löjet vidtar. Men han var stolt också, ty han hade tagit medikofilen. Han hade en liten behändig hand och ett säkert öga, så att ingen avrådde honom från att fortsätta. Han var mycket fattig, men han hade inga skulder, men nu skulle de göras, ty hans stipendium på 200 rdr räckte endast till böcker. Det var den honetta fattigdomen, som lever på försakelser.
Hans studenttid — han var kandidat nu — hade alls icke varit rolig! Hundra riksdaler i termin hade räckt; mjölk och bröd om morgonen, likadant om kvällen, middag i matlag med en kamrat för sex rdr i månaden. Ett vindsrum för femton rdr med en famn ved, som han köpte själv på torget för sju.
Men det hade varit mycket svårt ibland, då extra utgifter, såsom till kläder, hade gjort en bresch i kassan, och han hade behövt sex terminer till sin medikofil.
Sista terminen var riktigt svår och då just som han höll på med tentamina. Han flyttade om hösten in i ett gammalt träruckel vid Järnbron, uppe på vinden naturligtvis; rummet var inskjutet som en låda på 27 gaveln och taket hade av åsen fått form av ett likkistlock. Långt ut i rummet sprang husets gemensamma skorsten fram; en tältsäng med madrass, täcke och dyna, men inga lakan; ett köksbord vid fönstret, en rödmålad byrå och ett par stolar utgjorde möblemanget. Han läste vid ett talgljus i en halvbutelj.
Oktober månad kom och med den kylan; han hade ingen ved och kunde icke skaffa någon. Då upptäckte han att hans skorsten, som han förut ogillat för dess vanprydande fason, spred en behaglig värme omkring i rummet. Han satte sig med ryggen mot densamma och läste. Denna glädje räckte i tre dagar, men på den fjärde var skorstenen obevekligen kall. Han sökte orsaken och fann att den endast tjänstgjorde åt bagarstugan, vilken begagnades blott var fjortonde dag. Det var ett svårt slag. Nöden började visa tänderna; han gjorde så också och bröt med mycken möda loss klädhängarna i skrubben; panelerna följde därpå. Dessemellan sprang han ut i skymningen med sin nattsäck och lånade hem en brasa ved av någon fattig kamrat — han kände inga rika.