När han gått flera gånger på samma ställe blygdes han och fann sig nödsakad till en utväg som han förut bävat för, ja, som han ansåg lika med ett brott.
Det hade börjat snöa, men snön smälte och sög sig in genom takpannorna och genom läkterna och genom takpapperet, så att det dröp i hans säng, vilken tjänade som soffa om dagen och apterades till säng om kvällarna helt enkelt genom att han lyfte på täcket; och nu när det blivit kallt var sängen hans enda räddning även om dagarna; han var uppjagad ur 28 sitt bo, han var hotad i sin tillvaros första villkor. Då fattade han beslutet att gå till »Fernan».
Det var ett bittert ögonblick, det gällde hans klocka, ett minne; men det gällde också hans framtid. Han slog upp rockkragen för att ej vara igenkänd och styrde genom snödrivorna bort till den mörka Kungsdiksgatan. Han gick länge utanför med bultande hjärta. Han såg så många klockor, som hängde där i fönstret; så många minnen; han tyckte att han gjorde något illa; men så tänkte han på sin examen och han gick in. Det var en brokig anblick, som gjorde honom något förvirrad. Nya kläder, mässingsinstrument, fortepianos, skodon, böcker, tobakspipor, paraplyn; allt som en människa kan undvara, utom mat och värme.
Han mottogs vänligt av en medelålders fru och framstammade sitt ärende: han skulle fråga om han kunde få något på den här klockan; han hade råkat i en tillfällig förlägenhet, men han skulle ta ut den snart, den var ett minne.
— Jaså det är ett minne, sade frun med ett försmädligt leende.
Den stackars gossen visste icke att det var den vanliga formuleringen av en sådan låneansökan. Han fick en tia.
— Namnet?
Vilket ögonblick! Han förnekade sin identitet. Han ville störta ut, men i dörren möter han tre stojande kamrater, som väl tycktes känna vägen och som säkert icke voro där av samma skäl som han.
— Nej, se lilla Anton! Vänta, nu ska vi vara tillsammans i kväll och ha roligt. Här blir strax pengar!