Dödens frid låg över hela naturen; processionen 50 slingrade sig fram mellan de höga drivorna, och snön gnisslade så skärande under fötterna. Men i spetsen gick fanan, och se hon bar icke sorgen längre, ty det svarta krusfloret var blivet gnistrande vitt; fridens ängel hade andats däröver, dödens ängel hade fläktat med sin vinge.
På aftonen, sedan den avlidnes kamrater i några vackra sånger utanför sorgehuset givit sina tänkesätt om den dödes framtid tillkänna, samlades några närmare vänner till den bortgångne unge läkaren hos amanuensen i dennes rum bredvid patologiska anatomisalen.
Vid en förträfflig Tricoche och starka Havannor diskuterades den förflutna eftermiddagen.
— Tänk om han varit skendöd och hört vad som sades, anmärkte en ung medikofilare känslofullt.
— Omöjligt; vi ha införlivat den präktiga gossens hjärna med våra samlingar; vill ni se den?
— Nej, för Guds skull, svarades i korus.
— Det var ett makalöst gods; den vägde nära 1,600 gram — Ni vet att Cuviers vägde 1,700 — och den grå substansen var så avgjort övervägande — det var ingen hönshjärna, som Ni ha den äran att veta.
— Det var, sade du, en Meningitis som gjorde ända på den vackra historien?
— Ja och en genomgående sådan; hela membranen var förstörd ända intill pia mater...