— Nej, sluta nu.
— Är du sentimental, din sprakfåle!
När de gingo ut för att supera och passerade stora salen stannade amanuensen och visade på ett tomt bord till höger om en påbörjad medelålders man.
På bordet låg ännu kniven bredvid ett broderat lakan, märkt med ett krönt namnchiffer.
— Där vilade han sist, gamle Tönnes, innan de svarte kommo och togo honom, sade han.
De superade länge och drucko mycket; sedan följde sällskapet amanuensen på väg. När de kommo ett stycke ner på Trädgårdsgatan upphörde snön plötsligen att knarra, marken var svart och mjuk och de kände en doft av granris. De voro utanför sorgehuset; det lyste i hans fönster.
— Nu är modern därinne och gråter, anmärkte någon.
— Vem skulle det annars vara?
— Hm!