Här avbröts talaren av en trumpetskräll borta ifrån pianohörnet, där en landsman, som icke älskade poesi, försökte få ljud i tenorbasunen.
Men skalden:
| Hästen då trängtande fram på de olika lockande stigar, | |
| trängen till gruvornas djup, vetandets väldiga schakt — |
Här brast hela församlingen ut i ett osläckligt gapskratt, men skalden fortsatte, vilt, fanatiskt under ackompanjemang av skrattsalvor.
| Sväven på vingar dit upp till de klara förfriskande nejder, | |
| diktens förtrollande hem, tankens eteriska värld. | |
| Målen ock framtidens lockande bild i tjusande färger... |
Bravoropen och skrattsalvorna fortforo, och han fortfor också. Slutligen hördes en röst: Fy fan, det är ju allvar! Man bildade grupper och pratade högt! Men han fortsatte ändå; hans bröst flämtade och hans ögon tårades.
När han slutat föreslog kuratorn hans skål och utbragte ett hurrarop för »skalden».
Han hade störtat ut innan hurraropen tagit slut.
Han visste icke att det just var en av de äldre landsmännens triumfer att på ett hyperpatetiskt sätt framsäga valda stycken av Tegnér och att han nu först blivit tagen som en imitatör (trumpetstöten) och lyckats vinna bifall, men slutligen blivit igenkänd och utskrattad som en »skalderacka».