Nu tror man att han var botad; nej martyrglorian var alltför kär. Han samlar snart några likasinnade och bildar ett hemligt förbund som utövar poesi, vilken på sammankomsterna bedömes under flitigt punschdrickande.
Emellertid hade samma kväll som skalden, vilket numera var hans öknamn, gjort fiasko, en annan ung nykommen också låtit narra sig att stiga fram och läsa upp ett poem; men det var annat!
Han sjöng om de höga vedprisen, om sin städerska, om mathålet han åt på, om föreläsningarnas skadliga inflytande, om punschens förträfflighet, om borgmästaren, om huru man bäst skulle hundsvottera polisen, huru man skulle bedraga hantverkare på varor; vidare gav han adress på bierstugor, talade om hur stor skuld han tänkte göra, att han troligen icke skulle ta någon examen utan sluta som student i Uppsala; han satte även i fråga att han skulle dö i en vedbod och beskrev huru han då skulle förhålla sig m. m. som icke kan återges.
Det var inte allvar, det! Bifallet var också oerhört och uppriktigt. Talen och svaren voro hjärtliga, nationen hade en poet! Och han blev bror med seniorer och kuratorer och byggnadsnämnd och biblioteksutskott.
Inom en termin var han teaterdirektör; hade inträtt i det lysande N. N. H., där han blev bror med docenten i sitt huvudämne, vilket var honom till stort gagn vid följande tentamen; dessutom hade han varit marskalk på en konsert i Katrina kyrka och hållit talet för kvinnan på Nordiska festen; han var alltid lyckad och hade grundlagt ett varaktigt rykte.
Avundsmän sade, att han var en narr och att han aldrig skulle ta examen. Men han gick på föreläsningarna ordentligt och satt alltid på första bänken; han tog rikligt med kollegier och försummade aldrig att kura; han var ingen rumlare men var ofta med i ett glatt lag och umgicks i familjer, där han gärna var sedd för sitt anspråkslösa sätt och sina glada visor.
Men skalden gick alltjämt och ruvade; håret blev allt längre och absinterna flera. Han föraktade poeten djupt; han gjorde som vanligt skillnaden så: den där 56 roar sig med att skriva, jag skriver på fullt allvar. Och det gjorde han, ty han gjorde intet annat. Han tog långa promenader ut till Gamla Uppsala för att avlyssna nordanvindens sus i granarna på kyrkogården några gamla sagor, han ropade upp kämpaskuggor ur högarna, men där kommo inga; han gick ut i kronoparken för att »ta stämning», men han fick ingen, han drev på kyrkogården men det blev ingenting av. Ingenting läste han annat än skönlitteratur och de estetiska systemerna. Men om kvällarna skulle han ha sina beundrare omkring sig vid toddyn, och då först levde han och kunde till och med bli genial; dagen därpå vid skrivbordet var han åter steril.
Så framlevde han några terminer och var mycket skygg; han tyckte sig läsa hån i allas anleten; till och med hans förbund hade börjat tvivla på hans begåvning och funno snart botten; de ledsnade på honom och kunde icke finna honom intressant längre. Intressant, det var just det han ville; han ville vara hånad, föraktad, blott han ådrog sig uppmärksamheten, blott han fick sympati, sade han. Han måste vara intressant till vad pris som helst.