Fadern ägde en gård i Uppland; han hade varit bonde men var nu possessionat. Han åtnjöt ganska stort förtroende i orten, hade erhållit kommunala uppdrag och stänkröster vid riksdagsmannaval; han var med ett ord en aktad man, rättrådig, hederlig, oförvitlig och väl burgen; för övrigt var han en mycket dålig människa, men det var ett naturfel som ingen hade rätt att klandra honom för, men det var mycket obehagligt för sonen, som fick umgälla det.

Det hade blivit en hop barn i huset; inkomsterna växte icke i samma proportion som barnens antal, därför måste det göras indragningar; detta roade icke fadern; han älskade ostindiska näsdukar och ville ha riktigt silver på sina sjöskumspipor; han ansåg sin hustru icke böra gå i halvsiden då nämndemansfrun gick i hel. När han såg dessa sina små önskningar hotade, blev han först ond på barnen, och lät dem gå dåligt klädda; sedan när de blevo vuxna fingo de göra nytta och slutligen skötte han gården med dem. Det var en god affär, ty han hade dem för bara maten!

Ingen människa misstänkte några dåliga motiv; alla berömde de utmärkta föräldrarna till de artiga 61 och flitiga barnen, som skygga och darrande av hunger alltid hälsade så hövligt. De fingo mycket litet mat: »det är så hälsosamt», sade fadern, som alltid hade aktningsbjudande motiv för alla sina dåliga handlingar; de fingo eländiga kläder: »barn ska härdas», sade den hedervärda fadern; de fingo ingen uppfostran, men arbeta som drängar och pigor: »barn ska lära sig arbeta;» och folket sade: »vilken förträfflig uppfostran, och högfärdig är han inte fast han kommit sig upp, ty hans barn få då gå som drängar och pigor!»

Om de vetat hur högfärdig han var! Det jäste i honom att han skulle känna sin underlägsenhet under den där fattiga präststackarn, som han alltid sökte reta till strid på kommunalstämman, men som alltid fällde honom på ett så humant sätt genom att meddela en faktisk upplysning i saken ur sitt förråd av kunskaper. Det myllrade i hans passionerade sinne, då han kände huru det dock fanns något, som ej kunde fås för pengar; han, som med sitt stigande välstånd fått aktning, heder, ära, anseende, kunde dock icke fylla den avgrund som låg mellan honom och prästen. Prästen begagnade ord, som han icke förstod; prästen kunde knyta ihop ända till tre tankar och dra till dem så att det kändes som en rännsnara om hans förstånd; det var bestämt finare hjul i prästens mekanik; dessutom — och det var det värsta — prästen hade en söndag rättat ett par bokstäver som kommit vilse i hans protokoll. Nog av, han hatade honom, med hela den styrka som nerver härdade vid plogen och slagan kunna utveckla.

Han mönstrade en afton sin barnskara och utvalde med sin fadersblick den svagaste bland 62 gossarna. Han tog honom som av en händelse avsides och talade om Uppsala, om studentfanan, om sången, om de vita mössorna och mera. Därpå gav han sonen lov att studera; men, sade han, du är en fattig gosse och får reda dig själv; jag kan icke göra något för dig, utan du får som andra fattiga gossar hjälpa dig fram med konditioner; blir du informator i något förnämt hus, så kan din lycka vara gjord, sådant har man sett förr!

Gossen kom i skola och var flitig. När kamraterna voro lediga, då fick han gå bort och läsa läxor med minderåriga och det var ej roligt: sina egna läxor preparerade han om nätterna. Det lilla han förtjänade tog fadern om hand och köpte åt honom de äldre brödernas avlagda kläder: »man skall behålla pengarna i huset», sade han.

Emellertid gick han igenom sin ungdom under nöd och strid, men med fast mod, ty han trodde på framtiden: blir jag blott student! var den tanke som höll honom uppe! Och han blev student! Han sprang från Kuggis och köpte för sina sista pengar en vit mössa; och så gick han ut ur staden för att komma hem till sina föräldrar; han hade fyra mil att gå, men det var en vårkväll!

Han gick den långa förfärliga Vaksalavägen, och han tyckte den var vacker; han sjöng och han sprang och han skrek för att få luft, ty han hade ju ingen att meddela sig med; han hade solen bakom sig och han såg sin skugga bli allt längre; men när han vände sig om, låg ännu alltid staden bakom honom, 63 med Carolina, Slottet och Domkyrkan; en gång uppe vid Vaksala kyrka hade han förlorat dem ur sikte, men så döko de upp igen; när solen gick ner och lärkorna tystnat ute på de ändlösa åkrarna, kände han sig trött; han hade inga pengar. Han fortsatte vägen och kände att han var hungrig, ty han hade icke ätit på hela dagen av bara oro. Men han gick på; han sjöng icke mer, men han tänkte på huru glada mor och systrar skulle bli, när de fingo se hans vita mössa. Det började knastra under hans fötter, ty det frös på den ännu fuktiga vägen. Då fattade han mod och gick in i en stuga. Där sutto tre bonddrängar på spiselkanten och rökte pipa.

— Förlåt mig, kan herrarna ge mig lite mjölk och låta mig ligga över natten?