De tre herrarna tittade på varandra, men sade ingenting.
Han upprepade sin anhållan.
— Inte! ljöd omsider det vänliga svaret, och de tre försjönko åter i samma tysta häpnad och orörlighet.
Han gick; när han kommit ut på landsvägen vände han sig om; där lågo de tre herrarna med näsorna mot rutan och grinade.
I nästa stuga blev han vänligt mottagen och fägnad grundligt, oaktat hans uttryckliga förklaring, att han icke ägde några pengar.
— Håhå, rika Lundmarks äro inte utan, de!
Folket kände hans far, hans rika far; det gav honom att tänka på!
Han lade sig i en mjuk säng och sov så gott, men drömde att han satt i skolan och skulle förhöras. 64 Och när han vaknade i den lilla stugan, var solen redan uppe och hans första blick föll på den vita mössan, som hängde vid fönstret; och det rosenröda sidenfodret lyste igenom den vita sammeten och den såg så fin ut, men så glad på samma gång! Och han betraktade sina dåliga kläder, som hängde på klockfodralet, och han såg på de söndriga stövlarna och han skämdes, ty han mindes gummans ord.
I detsamma öppnas dörren och en piga träder in, går rakt på hans stövlar och bär ut dem för att borstas. Därefter hör han dämpade skratt i köket utanför; han rodnade av harm och skam.
När han sedan stigit upp och fått kaffe, tog han avsked och förnyade sin förklaring och ursäkt. Gumman försäkrade att hon ingenting begärde, men ville han ge något åt flickan... Det var tunga steg över tröskeln!