Han avlägsnade sig och mötte i trappan vaktmästare med fat och buteljer.
Det kändes som om något gått i baklås för honom. Han tyckte att alla människor ljögo; studenterna i sin sång, kuratorn i sitt tal, inspektorn i sitt tal; men det värsta var, att de bestämt frodde på vad de sade; inspektorn grät ju! Eller var det kolsyran! De voro sålunda vilseförda! Han hade ju efter hand funnit att allt förhöll sig på ett rent motsatt förhållande i verkligheten mot vad som sades av människorna. Icke hade inspektorn visat nationen någon välvilja, icke var han någon nestor i vetenskapen, 73 han var ju ansedd för en stor medelmåtta; icke kände inspektorn alla landsmännen, han som aldrig såg dem mer än en gång om året på vårmiddagen; och ordet hem, det väckte ju hos honom de allra obehagligaste föreställningar; och hans far, icke arbetade han för sonen — det var ju lögn alltihop!
Om kvällen skrev han till fadern och sade, att nu ville han bli präst, ty han hade ändrat mening i vissa saker.
Två år efteråt har han tagit dimissionsexamen och håller på med den praktiska.
Hans levnadssätt och hans yttre ha undergått vissa förändringar. Han har genomlevat en andlig kamp, som numera är slut. Ansiktet är något åldrigt; näsan mera framskjuten och markerad; ansiktets hud fast, gul, med två mörka skuggor efter skägget; vissa muskler omkring munnen (buccinatorerna) mera rörliga och utvecklade, liksom alltid på språng; blickarna oåtkomliga; om man ser honom i ögat, kan han kontrahera pupillen, så att man tror sig se en blind; det där lilla mörka pupillhålet, där själen strålar ut, är han så rädd om; pannan är högre, men man ser platsen efter det gamla hårfästet; händerna äro vissna, men han har blivit fet.
Hans studier bestå i homiletik och kateketik.
När han står i katedern och extemporerar är han vältalare, men det är mera en exeget än en predikare man hör.
Kateketiken är honom motbjudande, men han måste, och han är strängt plikttrogen. Han får tre av 74 de värsta gossarna från Prinsens skola till sig kl. 6 varje morgon; dessa skola senare på dagen ge prov på lärarens skicklighet genom att svara på ett visst antal katekesfrågor; barnen tycka icke om att stiga upp i otid, därför äro de sömniga och tredska, men som de äro fattiga, tycka de om slantar. Detta vet den unge människokännaren och därför begagnar han detta vanliga och tillåtliga medel.
Hans två mellanår hade icke varit angenäma; han hade visserligen fått umgänge genom kollegiet, men de voro icke behagliga dessa unga män, ty de voro så obildade, menade han, och dessutom hade de ett vakande öga på honom och umgingos hos en professor.