Litet svårt hade han också haft att finna sig i den tyranniska ton, som lärarna begagnade mot honom, och tilltalsordet du kändes som ett tillbakaflyttande i skolan; det verkade så förkrossande, att han ibland trodde det vara en villa att han arbetat sig ur gossåren, han tvivlade på all utveckling överhuvud.
Striden hade varit svår! Han hade slutat sin första period i tvivel, då när han beslöt läsa på prästen, men gick icke till botten med sin sak, utan kastade sig över till absolut stupidité.
Han ville bli kristen på allvar, men han kunde icke; han ville pröva sig genom späkning, självförvållade lidanden, men han fick aldrig extasen. Han slog en gång upp ett tryckt plakat på sin vägg med »Kom till Jesus!» Visserligen led han litet smälek därför, men det var så litet mot vad han lidit förr, att han tog ner plakatet igen.
Han prästvigdes i Domkyrkan i föräldrars och syskons åsyn; fadern tog emot honom på korsgången och kysste honom; modern grät och syskonen också. Han var som vanligt lugn och kall.
När tiden blev fullbordad, erhöll han komministraturen i hemsocknen.
Nu är han mycket avhållen av sina församlingsbor, är ansedd som en snäll och hederlig man, och så är han; men främmande folk från stan, som hört honom i kyrkan, säger att han är »död».
Med fadern umgås han rätt förtroligt; de spela bräde om lördagarna och äta middag tillsammans om söndagarna.