Allt detta nidingsverk, som numera upphört, tåldes av stadens borgare; aldrig hörde man några klagomål åtminstone, vilket gav studenterna anledning förmoda att de togo igen skadan på annat sätt.
Hans mest berömda dåd var dock den i annalerna länge levande belägringen av »Tunnan», en ölstuga en halv fjärdingsväg utanför Svartbäckstull, på en åker på väg till Gamla Uppsala. Han tog ner ett staket och utdelade spjälorna som spakar, med vilka 78 dörrar och fönsterluckor skulle brytas upp på den lilla stugan, i vilken fyra borgare hade stängt in sig. Han gick själv upp på taket och släppte ner stora stenar genom skorstenen, så att spjället sprang sönder; han började lyfta av takpannorna och fick foten igenom de murkna läkterna, då ett väldigt skri förkunnade att dörren var uppbruten och att besättningen kapitulerade. Han var fruktansvärd, där han stod i skjortärmarna i den kalla vinternatten, drypande av svett, och han skulle säkert ha blivit gastkramad som en värdig ättling, örn någon av de gamla kämpar stigit upp från Fyrisvallen därute och sett på den belägringen.
Nå, det där var nu hetta i blodet, som borde ha givit sig, innan de fyra tusen riksdalerna tagit slut, men den gjorde inte det!
Hans hem var oordentligt; det låg vid en stråkväg och där spelades bräde och dracks öl hela förmiddagarna. När han mot slutet av terminen skulle ta fram sina böcker, fann han dem icke. Slutligen hittade han i en koffert bland orena kläder en psalmbok, ett nya testamentet och Anna Maria Lenngren.
Andra terminen, då han kommit underfund med att graden var en examen, till vilken fordrades tolv betyg, började han läsa humaniora, det vill säga Paul de Kocks romaner på franska, »för språkets skull», diverse skönlitteratur och latinska grammatikan, ty han hade hört att nian skulle skriva latin en gång till.
Nu var han bliven sexmästare i nationen och det var ett maktpåliggande värv — och kostsamt.
Tredje terminen tog han ett kollegium i latinskrivning för att lugna sig, ty han började bli orolig. 79 Hans liv fördystrades även av husliga bekymmer, ty han hade en kontubernal, som ville läsa och som ej kunde fördra de eviga kort- och brädspelen i hemmet.
En kväll hade de slagits och då kontubernalen, som var en inbunden vildsint natur, dragit upp sin kniv, fattade den andra sin laddade bössa och sköt av skottet i väggen. Saken gjorde ett obehagligt uppseende, men det hindrade icke honom att alltid ha bössan laddad över sin säng och att knäppa med hanen, innan han lade sig, för att låta kamraten höra att han var på sin vakt. Ingen ville flytta mitt i terminen, och man levde på fältfot. Detta gjorde att han flydde hemmet och att vid fjärde terminens ingång hans fyra tusen riksdaler voro slut.
Det var en vändpunkt i hans liv — han skulle börja vigilera.
Nu tror man att kamraterna övergåvo honom, att alla så kallade vänner, som ätit hans sexor och druckit hans punsch, skulle vägra honom sin hjälp! Nej, visst icke; den penning, som cirkulerar i studentrörelsen, är icke förvärvad av ägaren och därför betyder den så litet; där i staden bedrivs så mycken hemlig socialism, att om föräldrarna bara visste!