Att vara utan tillgångar är nu en sak, som i Uppsala är lätt hjälpt, men att ha skuld är något värre, och det var det han hade.
En morgon väcktes han av en karl, som visade en räkning på ett par blanklädersstövlar. Han hade aldrig i sitt liv dragit blankläder, men en provisor på apoteket skulle på en Gillebal och kunde icke få blanklädersstövlar utan att någon gick i borgen, pro forma. Han hade alltså gått i borgen.
— Vill herrn betala den här räkningen?
— Skall jag betala hans stövlar! Jag känner knappt karlen!
— Men herrn har accepterat!
— Pro forma, ja, det har jag gjort! Gå sin väg nu!
Karlen gick, men han kom igen om åtta dagar, och då voro de två!
— Vill herrn betala?
— Nej! Ska jag betala andras stövlar; tycker herrn det är billigt? För övrigt kan jag inte!