Då skulle ockraren, enligt § 2 mom. 6, säga: »Nej, kors att herrn känner dem», varpå låntagaren: »O ja, visserligen känner jag dem!»
Men ockraren kände icke instruktionen, utan fann ett så livligt intresse i samtalet att han glömde sin vana.
Situationen blev kritisk och han beslöt att bryta dess spets; han tar albumet själv, slår upp på en slump och utbrister: »Det var allt en satans karl, den Luther! Var det inte, brukspatron?»
Lånet utföll icke.
Affärerna blevo allt sämre och han kände redan under sina fötter den gungfly, som kunde bli hans grav.
Upp till posten varje morgon för att spana efter rekommenderade brev, och så ut att låna och så ut att betala. Hela dagen gick utan att tid blev att läsa. Fjärde terminen gick ut och han ansåg sig böra slå graden ur hågen.
Kamrater gjorde upp hans skulder; själv sökte han en prediko-kondition och började läsa på prästen.