Östgötarnas trädgård var riktigt fin på eftermiddagen den andra juni det året, ty där skulle bli kransbindning till promotionen. Örtagårdsmästaren hade låtit kratta gångarna och rensa bort allt gammalt löv sen fjolåret; han hade med egen hand stöttat upp narcisserna och tulpanerna, som nu stodo i full blom, och halva nationen hade dagen förut grävt upp rabatterna. I en berså av blommande syrenbuskar var ett stort bord dukat med lätta förfriskningar för damerna; därbredvid ett annat med något solidare varor för kandidaterna och sångarna. Tvenne lagerträd hade blivit nedflyttade från Botanicum för att lämna sin tribut till den ungdomens fest, som dagen därefter skulle begås.
Av fruntimren voro somliga unga, andra äldre; de voro antingen systrar, fästmör eller mödrar; men i dag voro de alla vackra.
Det låg över det lilla sällskapet en sådan dämpad fridens stämning, som plägar infinna sig efter fullbordandet av ett långt, mödosamt arbete; all oro var borta; segern var vunnen, man väntade endast på belöningen.
Bland de unga männen var det två, som ådrogo 84 sig uppmärksamheten framför de andra: det var i själva verket primus och ultimus.
Primus var en smärt, högväxt ung man med ett yttre som var felfritt; bröstet var högvälvt och bar alls icke några intryck efter ett långvarigt lutande över skrivbordet; skuldrornas bredd ganska betydlig, de fina händerna, med phalangerna i fullt normal skönhetsproportion, vittnade om en ras, som ej under generationer haft kroppsarbete i något led; man kunde ha sagt med ögonmått att foten höll precis en huvudlängd i profil och dess höga valv hade icke sjunkit under trampandet på en nedgången skosula; det var med ett ord en fullständig, oförstörd idealgestalt och ändå hade han det största betygantalet. Och icke ett spår av rynkor mellan ansiktets muskler, som skyddades av ett tunt fettlager vilket aldrig behövt anlitas under det starka hjärnarbetet, ty ägaren var själv rik och tillhörde en mycket rik köpmanssläkt. Han hade dagarna förut på ett lysande sätt försvarat en utmärkt avhandling: Les differentes époques de la Poésie Provengale jusqu’ à la mort de Louis le Débonnaire.
Han bar sitt huvud högt och var glad och öppen, artig och chevaleresk mot damerna som en medeltidsriddare och när han nu föll på knä för sin trolovade för att prova lagerkransen, då var det en scen från en Cour d’amour; han hade icke köpt denna belöning; han hade arbetat sig fram därtill, ty han hade ju kunnat skaffa sig gård och hustru för fyra år sen, men det ville han ej, och emedan han var rik, hade han ställt högre fordringar på sig än på de andra; ty han hade sina kunskaper till bättre pris. Men fyra år äro långa och han hade gjort sin riddarevakt med ära.
Ultimus, caput för en fattig kommendörsätt, var en trettioåring med fina drag, blek hy och mörkt hår; han var enkelt klädd, men ytterst omsorgsfullt, nästan ängsligt, och hans kläder buro lätta antydningar om borstens alltför flitiga begagnande; han såg icke glad ut, icke lugn ens, ty tunga moln gingo då och då över hans panna. Han hade endast sin syster med sig, ty han ägde inga anhöriga eljest. Hon hade redan bundit hans krans, icke alltför omsorgsfullt, och var nu ivrigt upptagen av konversation med de andra oförlovade kandidaterna, bland vilka hon väckte ett visst uppseende genom sitt behagliga sätt och sin ytterst smakfulla och eleganta toalett.
Brodern kastade då och då en sorgsen blick på systern; han var tio år äldre än hon, han hade vaggat henne som litet barn och han hade varit hennes enda stöd — då kan man veta! Det hade varit en ganska mörk historia, icke så originell, tyvärr, men tyst hade den varit och därför fordrar den vördnad. Han hade sett resande köpmän tillhandla sig skogarna omkring hans hem, han hade sett huru samma köpmän inropat hans gamla fäderneboning, huru de rest upp torn i Nürnbergerstil i alla fyra hörnen på det gamla renaissanceslottet som de låtit vitstryka, och han hade satt sig ett mål före, ett mål för livet — att åter en gång träda i besittning av det gamla godset och återställa det i dess forna skick. Men som han var en klok man och insåg tidens strävan, fann han den enda möjliga utvägen bestå i att arbeta, underlätta arbetet genom teoretiska kunskaper och därigenom komma till kapital — och sedan! Han hade därför valt naturvetenskaperna och disputerade om »Fenyl-syrornas återförande på formeln C12 H5.»