Kantaten spelades upp; promotor talade om matematikens ställning till de övriga vetenskaperna i våra 88 dagar; han kastade en hastig blick på de nyaste forskningarnas resultat; han redogjorde med några ord för Cauchy’s skiljande av rötterna till synektiska funktioner av en variabel, kom in på plana kurvors envelopper och singulära solutioner samt förirrade sig in på vederläggningar av Clairvaults och Eulers föråldrade teoremer. Ultimus följde med en stund, men tankarna lupo upp med de smala trekvartskolonnerna och gingo ned på andra sidan bågen. Han såg ett ögonblick att läktaren mitt emot honom var klädd med unga damer; men då fick han ögonen på Prechtens våldsamma figurer på tabernaklet och han kände hur de trampade honom på bröstet; han försökte nya uttydningar på kragstenarna i koromgången, men tankarna lupo ändå runt om ett litet avlångt blått papper; han försökte se ut på församlingen, men tyckte han såg kamreraren och kassören. Slutligen måste han upp; promotor hade sagt: att nu voro de vid ingången till vetenskapens härliga tempel och gav han dem härmed fullmakt att inträda. Hans tankar rörde sig om en svavelsyrefabrik, när han kände en krans läggas på sitt huvud och ett skott small av; »Valepræclarissime Doctor» — han hörde endast ett val e, ett vale till allt som han hoppats på och strävat efter! Han fick ett papper i handen med namnteckningar under — han observerade att de voro obevittnade.
Primus hade hållit sitt tal. Nu steg ultimus upp darrande och blyg och läste upp verserna.
Han talade om kvinnan; huru hon i alla livets skiften är mannens stöd, som moder, som syster — härvid gick hans blick upp till läktaren mittöver och då han såg sin systers varma blickar blev han stark — 89 och som brud. Nu slog klockan tolv — det fatala klockslaget; hans tal var slut, kanonerna dundrade, orgeln spelade upp och klockorna ringde.
Den vackraste dagen i hans liv var förstörd; han som så väl behövde ett minne att värma och stärka sig vid, han fick det ej!
Åtta dagar senare, innan ännu lagerkransen vissnat, hade han inträtt i ett helt annat tempel än det som promotor öppnat för honom; han var anställd som kemist på en porslinsfabrik — han var arbetare. Första dagen kändes det något tungt att på slaget 7 vandra in genom den stora porten, som endast öppnades mot uppvisandet av ett märke, tillsammans med dessa tysta misstänksamma människor.
Men när han inträdde i laboratoriet och hörde drejskivors snurrande över sitt huvud, vagnars rullande, hissars gnällande och verkmästarns kommandoord, då kände han det fridfullare än på gamla Chemicum bland medikofilares lek och pojkstreck; han kände nu först vad arbetets andakt var. När han kom in i ateljéen, där unga flickor sutto vid långa bord och målade porslinet, och såg deras allvar, deras oavbrutna flit som icke stördes av prat eller skratt, föll en bit fördom ur hans föreställningar om världen; men i nästa ögonblick kände han sig nästan ängslig till mods, ty han var ju i paritet med dessa, endast att han var primus, vilket dock föreföll honom tvivelaktigt! Han skulle anordna tillredning av de färger, med vilka dessa skulle måla; de voro som artister mot honom; han skulle analysera kaolinet, innan arbetarn formade 90 det, han skulle undersöka smaltsens smältbarhet, innan godset sattes i ugnen — han var ju blott ett biträde åt arbetarna! Men han hade ett oerhört behov av att vara något mer, han erfor det som en skyldighet! Han läste då in sig på sitt laboratorium om nätterna och söndagarna för att göra sin upptäckt; han såg att det fanns något inom denna gren, som ännu icke var gjort här i landet och icke ute heller; det var detta han skulle göra. Han underkastade Sévres-porslinet de skarpaste analyser för att avlocka detsamma dess hemligheter; han måste upptäcka dessa lysande färger, som icke förändras i bränningen; en gång var han upptäckten på spår. Han visste noga chlorens inverkan på koboltföreningar; huru dessa under olika temperaturgrader förändra färg; återstod då att fixera dessa färger på olika stadier — att få en hel skala att röra sig med; dessa resultatlösa försök togo månader! De voro icke angenäma förövrigt.
Mycket folk kom han i beröring med, men där kunde aldrig bli något förhållande, ty man saknade varandras förutsättningar. Principalen var rik och obildad, därför kände han sig honom både underlägsen och överlägsen, men det kunde aldrig bli något deciderat.
Herrarna på kontoret voro gott folk nog, men de smickrade honom och beklagade honom, och det senare var förödmjukande. De undrade så ofta »hur f-n man kunde stå i en smutsig blus och koka smörja, när man var doktor och adelsman!» Och det var just detta han ej ville säga dem. Försökte han under sina rastpromenader på den instängda fabriksgården tala vid någon arbetare, möttes han alltid med 91 misstroende; var han ock klädd i sin blus, röjde de vita händerna duvan bland kajorna. Då kände han olyckan av att bära ett namn!
En gång hörde han ett par arbetare i portgången samtala om honom: