— Det är då — att våran adel ska gå på det där sättet!
— Å var du lugn, han gjorde’t inte, om inte en var nödd!
— Tror du det? återtog den förste och knep med ögonen.
— Var så säker; han var inte så gemen mot oss annars.
— Men han är en snäll man!
— Tacka honom den för det; men han har högfärden i sig, den fattiglappen, fast den inte syns!
Han återvände till sitt tysta rum och eldade på i reverberugnen för hundrade gången. Han såg hur smaltsen i digeln antog den ljusröda färgen, så rosenröd som hans vackraste drömmar; han såg hur den blev blå som en vårhimmel — han ville fixera den, men då bleknade den och blev gråblå som en drinkares öga.
En dag fann han några kristaller anskjutna på ett filter, som stått över några dagar. Han betraktade dem genom mikroskopet och kände dem ej; han visste vilka reagentier han begagnat; dessa måste alltså ha varit orena. Han underkastade sina kristaller den skarpaste analys; han förnyade den flera gånger, men kom ej till något resultat. Då slog det som en blixt för hans ögon; han stod vid odödlighetens tröskel, han hade upptäckt ett nytt enkelt ämne! Han 92 sprang ut i ateljéen och ville tala om det för flickorna, men han vände om i dörren och gick in till svarvarna och frågade vad klockan var, och så ned i magasinet och såg på priskuranterna och så tillbaka till sitt rum, där han andlös kastade sig på soffan och var galen i fem minuter!
I fjorton dagar levde han i ett febrilt tillstånd, men sen hade han sin avhandling färdig, och med prov av den nya kroppen, som han givit namnet Ptyren, insände han densamma till vetenskapsakademien.