— Ja, det få vi! Lägg dig nu, så skall jag spela för dig. Du tror att jag som ung har något att lära av din ålder; bort det! Allt vad du lärt av livet har du läst i böcker, till och med din banala kärlekshistoria, på vilken du tyckes grunda hela ditt kommande liv och som säkert blivit ett kärkommet motiv för din lättja. Nej bevars, du har mycket mera att lära av mig, ty det står ännu inte i böcker; du 106 tillhör en förgången generation, som jag väl känner, jag tillhör ett kommande, som du inte alls känner. Du har läst om våra dagars världshändelser som man läser en tidningsartikel, vi ha levat dem och diskuterat dem; vi ha upphört att nära oss av er poesi, vi läsa ekonomi och naturvetenskap; vi anse studenttiden som ett övergångsstadium, ni togo det som ett kall; vi slåss aldrig på torget, anse det icke som en dygd att överlasta sig, förgripa oss icke på varandras tillhörigheter, respektera den personliga friheten; det kalla ni snobberi; vi kalla er prisade öppenhet för brutalitet, era sentimentala famntag för råhet; ni kritisera era lärares välvilliga suspenderingar av föråldrade stadgar, vi begagna oss av dem och tiga. Ni hade åsikter färdiga om allting, ni sjöngo frihetssånger, ni hurrade för representationsförslaget; vi hurra för allting, vi känna på oss att någonting skall komma och därför avvakta vi; det blåser från så många håll, därför göra vi icke fast våra skot; men för att icke stå redlösa, hålla vi oss tillsvidare vid det bestående; vi äro konservativa därför att vi frukta pöbelväldet. En konservativ ungdom! Det är exempellöst! Men det har pöbeln gjort. Ni voro rojalister; vi äro färdiga att bli imperialister om så behövs!
»Svinet», som med häpnad avhört detta utbrott, steg upp och gick ut i korridoren för att säga åt sköterskan, att kamraten yrat, och bad att få ett annat rum till natten.
Under det att sköterskan och kamraten vid fönstret tillagade ett kylande pulver, fortfor den sjuke:
— Ni kalla oss blaserade, därför att vi äro flitiga och kloka; tro du mig, våra känslor äro mycket friskare där de ligga hermetiskt förvarade, än edra 107 som hängas utanför boddörren att flugsmutsas. Vad är det för snack ni håller med er filosofi; ni tro att den runnit ur klassisk källa, och då är det bara ren »upplysning» hundra år efter upplysningen; den skulle ha gått in som en tidskriftsartikel i en tysk småstad; ni tyckte att det var stort att gendriva läran om de yttersta straffen, det gjorde vi redan i skolan; ni leva på de där magra skulorna, säga ni, ja, min själ, det synes; men vi läsa dem, ty vi behöva dem i examen; ni tror att tysk syntax är lika med filosofi, men ni vet inte att det finns en fransk och en engelsk; jag läste de där korrekturarken en kväll och jag fann — intet, inte en pinne för tanken att vila på; det är en torr ekvationslösning, men där man redan satt in det önskade värdet på X för att satisfiera — — — Intresset är borta när man känner resultatet; det där veta vi allt, men man säger icke sådant där, ty man kan misstaga sig.
Nu kunde kamraten icke styra sig.
— Jaså, du insulterar den store mannen; gratulera dig att du är sjuk, annars skulle du fått ett kok stryk.
— Han var icke stor, därför att han var betydelselös!
— Skäms du inte, du vet icke att jag är Boströmare!
— Jo! Det var ni alla; varför skulle då icke till och med du! O, du stora tidevarv, som går i graven; det behövdes en professor i filosofi för att narra ungdomen från att gå i kyrkan; du stora tid, som kunde häckla det tidevarv då man dyrkade förnuftet; du slog ner förnuftet och satte bondförståndet på tronen!