— Ja, men du skall vara rolig!
— Rolig; ja, så att du får skratta åt mig! Det har jag varit nu i femton år och därför är jag där jag är. Tänk, att låta folk skratta åt sig och finna nöje i det? Fåfängan förstås? Men de förakta en sedan! — Jag känner mig så förb. sentimental i kväll! Har du varit kär, gosse?
— Åja! Och du då?
— Joo! Hör på! Nu börjas det; men det blir inte långt. Naturen hade begåvat mig med en ganska ovanlig mage, korta ben, ett fult, fett ansikte och en stark sångröst med en egendomlig näston, som kunde framkalla de förfärligaste skrattsalvor. Jag var smickrad av den uppmärksamhet, som visades min talang; jag slets från den ena bjudningen till den andra och utbildades småningom till en lustigkurre, en gycklare; jag var med ett ord en »rolig d-l». Mina visor voro många, och ledsnade den ena generationen på dem, så kom det alltid en ny och fann dem roliga. Men så for jag en sommar åt hembygden, där jag hade en liten flicka, som jag tyckte om. Hon blev alldeles galen i mig och sa att jag var ’den trevligaste karl hon visste. Jag tog hennes uppmärksamhet åt mig och vågade en dag att i trädgården framföra min anhållan om hennes hjärta och hand. Hon svarade med ett gapskratt och ropade på några andra flickor, att de skulle komma och se på något riktigt tokigt. Jag försäkrade att det var allvar, men hon skrattade ändå mer och sade att jag var utmärkt. Jag måste hålla god min och vara utmärkt. Jag blev ledsen och förtvivlad och sjöng inte på åtta dagar, utan sökte framstå så allvarlig som möjligt. Hon fann mig först tråkig och till 105 sist odräglig; det klädde mig inte, sa hon, att vara så där, och hon erinrade sig med tårar i ögonen huru syperb jag var på slotterölet, när jag kom i strumplästen och en ut- och invänd nattrock och gjorde bocksprång och bondgrin. Då föraktade jag henne! Bon soir! Och så var det slut!
— Sjunger du aldrig mer!
— Aldrig!
— Så dum du är! Inte var det något att gå och sörja över!
— Du vet inte vad kärlek är!
— Gör inte jag? Det är en detalj av livet, och får icke vara mer! Vet du, jag håller med din fästmö, att det inte klär dig att vara allvarsam. Förövrigt skall jag fråga: vad är det som är så allvarsamt? Jag för min del tycker, att det är ett stort gyckel alltihop; och vet du varför människorna gå och se så tungsinta ut? Jo därför att de hålla sig för att skratta! Du grinade åt allting och du fick hela världen med dig; gå på du och flina och narra den där allvarliga masken av de hycklarna; du har en stor uppgift, min bror!
— Kors i Herrans namn så du talar, gosse; får ni lära er sådant i skolorna nu för tiden?