Då steg byltet upp och kastade av sig två överflödiga nattrockar, tog av bindlarna från huvudet, gömde ljusen bakom ett par stora böcker och gick fram till den sjuke. Han lade sin hand på hans panna, skakade på huvudet, bredde sin filt över honom och gick tillbaka och satte sig på sängkanten och ringde med benen.
Ljuset föll på hans ansikte, så att han kunde observeras av den sjuke.
Han hade ett jovialiskt ansikte, icke fult, med ytterligt trötta, men icke slappa drag.
Den sjuke rörde på sig.
— Är du vaken, liten? frågade den tjocke med låg röst.
— Ja, kamrat.
— Vill du att jag skall gå efter Mari åt dig?
— Nej tack, jag är bättre nu.
— Skall jag spela för dig mera?