Detta är i korthet Elias Sehlstedts Sandhamn — ett egendomligt litet ställe, dit bullret från den stora världen endast kommer en gång i veckan om sommaren och om vintern sällan eller aldrig; havet med sina utomordentliga föreställningar; fyrarna, målen för oförgätliga lustresor; utkiken med sin präktiga arm- och bengymnastik; hamnen med sina vinddrivare och sina nattliga sexor ombord; tullkammaren med sina viror och telegrafen med sitt sköna brädspelsbord... å, om jag så ock toge allt bläck som näsvisa brevskrivare och fullt misslyckade poeter ött och sandade med hela Sandhamn, min beskrivning bleve ändå... Därför slutar jag den och övergår till historien om de skeppsbrutna och kapten F. M.

Det var en förmiddag i medio av oktober — en »nr 4» tjöt i knutarna — bränningarna vrålade — regnet trummade på rutorna — med ett ord alla möjliga djävulska åtgärder voro vidtagna utomhus för att göra en aftonbrasa med toddy så angenäm som möjligt inomhus. Vi voro just inbegripna i ett livligt samtal om reumatismens förbannelse eller syndens inflytande på människokroppen samt undrade huruvida Chambord var flintskallig eller rödhårig o. d., då dörren öppnas och in träder en jätte, ledande tvenne mindre personer med ganska nedslaget utseende, samt anhöll att på kungl. tullkammaren 115 få en sjöförklaring uppsatt om barkskeppet Neptuns förlisande å Finngrundet.

Presentation.

Kapten M. på Aimo. Kapten F. på Neptun med styrman X.

Sedan gastarna, ty såsom sådana mottogos de, välkomnats med en styv bramsegelstoddy och sorgens beklagande var överstökat, uppsattes sjöförklaringen med tillhjälp av förste styrmannens journal; och anföres i korthet följande, vilket sedan skall romantiseras och kommenteras enligt enskilda meddelanden.

— Utdrag av journalen, hållen ombord å barkskeppet Neptun, som fördes av undertecknad, skeppare, hemma i Malmö, på resa från Antwerpen till Ljusne. — — — —

— — — Den 19:de kl. 4 på morgonen pejlades Eggegrunds fyr uti S.V. 1/2 V. med 5 min. gissad distans och vinden N.N.V. med tilltagande storm. Övra märsseglet, storseglet och klyvaren fastgjordes nu, mesanen inhalades på gaffeln, och vi vände undan vinden. Kl. 5 på morgonen loggades 4 minuter, kl. 6 41/2 min., kl. 7 4 min. med styrd N.O. kurs och 21/2 strecks avdrift från hållen kurs. O.N.O. 1/2 O. i behåll, alltså med summerad distans 121/2 min.

Nu kommer det.

Vakten purrades till vändning, men törnade fartyget samtidigt. — — — Kl. 8 steg vattnet i rummet över kölsvinet, och besättningen tillfrågades om den ansåg att något mer kunde göras för fartygets räddning. Alla man svarade »nej» och ansågo skeppet vara totalt förlorat och att det endast återstod att söka rädda livet. Order gavs nu att båten skulle sättas i sjön, och med stor och ögonskenlig livsfara 116 kommo alla man i båten och lämnades skeppet kl. 9 f. m. Tvenne skepp voro i sikte, varför nödflagg hissades, vilket dock ej blev observerat av omnämnda seglare. Kl. 11 f. m. lade en tremastad skonare back, vilken befanns vara skonertskeppet Aimo, kapten F. M. på resa från Gävle till Grimsby, vilken bärgade båt och manskap kl. 1/2 1 e. m. — —

Härpå inkallades den bärgade besättningen, och 13 mörka figurer inträdde och uppställde sig i bakgrunden — de sågo allvarliga ut, ty de hade förlorat sin lösegendom och det var ju ingenting att skratta åt — tycktes för övrigt belåtna med att få komma i land. Sjöförklaringen undertecknades av samtliga, och den officiella avdelningen av akten var över. Nu inbjödos vi — brevskrivaren, vilken såsom skrivkunnig biträtt vid akten, fick följa med — att se hur kapten M. kunde ha det på Aimo.