Kvällen hade blivit vacker — stjärnorna gjorde sig så breda som möjligt för att håna kapten C:s fotogenlampa på Korsö, vinden satt och visslade i märsarna på de förtöjda fartygen, och på famnslånga vågor blevo vi omsider framvräkta till det ståtliga Aimo.
Alldenstund både stewarden och konstapeln fått gå i land, dukade nu kaptenen själv fram i kajutan vad huset förmådde och det var icke småsaker — danskt brännvin, norsk sill, svensk renstek, engelsk cakes, holländsk hummer o. s. v., och då slogs dörren till brödskottet upp och så börjades det.
Stämningen, som förut varit något blandad, antog nu en betydligt gladare färg.
Kapten M. »förtalde» historier på den älskligaste skånska och upphov jätteskratt under sitt röda skägg, 117 som skulle skrämt nervösa personer, om ej hans stora ögon uttryckt det mest godmodiga lynne.
Kapten F. lät då och då förleda sig till ett skratt, och så försjönk han i en djup melankoli, vilken vi naturligtvis uteslutande tillskrevo den förlust han lidit genom skeppsbrottet. Men det var inte där precis som skon för tillfället klämde — han kunde inte längre ensam bära på sin sorg, utan måste förevisa ett halvt dussin fotografier av sin käresta.
Styrman X bara åt, teg och såg mulen ut.
Nu började kapten F. berätta några detaljer om skeppsbrottet.
När båten sattes i sjön var skeppskatten den första som sprang ombord, nr 2 var märkvärdigt nog kocken, vilken hela resan legat kränk, men nu återfick sin vigör. — Inga kläder fingo medtagas, ty båten var för liten — endast en säck med proviant och ett kärl med bomolja. Sjöarna voro svåra, men — nu kommer en underbar uppgift, som jag på flera sjömäns hedersord ej har rätt att jäva — så snart en svårare sjö var i annalkande utslogs en kvantitet olja och se — vågen lade sig! Denna rörelse fortsattes tills Aimo omsider lade bi. Här visste ock kapten M., huruledes han blivit purrad av vakten och varskodd angående en prick, som ej stod noterad i specialen — man anlitade största kikarn och fann att det var en nödflagg, man lade back, föll ur kursen — och i våra dagar, då man icke allenast icke lär bry sig om skeppsbrutna, såsom tidsödande, utan till och med seglar mitt igenom dem som gå i vägen, var detta ganska berömvärt. Med ytterligare livsfara lade båten till, och upp sprang en ung man, barhuvad 118 och med glädjen i ögonen, kastade sig i armarna på den förvånade M. och tackade honom i det han nämnde honom vid namn med det förtroliga Du. Igenkänningsscen. De båda sjömännen voro landsmän och hade icke sett varandra på 7 år, då de bägge varit i livsfara på Malmö redd, i det att en ångpanna på en närliggande båt sprang i luften. — Slumpen hade förökat det rörande och intressanta i återseendet.
Brorskålarna voro redan förbi och supén nalkades punschen, då kapten M. avbröt: Mina herrar, nu kommer desserten — upptog en smutsig säck från durken och öppnade den. Det är kapten F. som bjuder. Ur säcken kom fram en pressylta, en liten fruntimmerspsalmbok och en kolossal ost. Kapten F. ryckte åt sig psalmboken . . . . . . . . . första bladet, på vilket stod . . . . . . . . . . vid hennes första nattvardsgång . . . ., vi togo till oss pressyltan, som svärmor själv lagat, och osten, som under de sekelslånga timmarna i skeppsbåten verkligen hade blivit »gammal», var ganska välkommen för att dölja åtskilliga mer än vanligt sentimentala sväljningar och befanns så ovanligt stark, att tårarna kommo i ögonen.
Nu kom punschen, och historierna, och visorna. Kapten F. glömde sig och sjöng en yankeevisa, kapten M. en dansk — jag tror det var om »Christians Moer», en mycket välkänd dansk personlighet av halvt mytiskt ursprung; sist kom turen till den tyste styrmannen — han harskade sig, men fick inte fram något.