På tillfrågan förklarade han att han kände sig ruskig, ty han satt i våta kläder och hade förlorat 119 sina ombyten. »Inte annat», och nu, på riktigt sjömansvis, d. v. s. utan spår av prål, kastade jätten M. av sig rock och väst och fortsatte sitt värdskap i sticktröjan.
Nu fick styrmannen mål i mun; och tänk, den gamle grobianen sjöng en kärleksvisa av det mest oskyldiga slag och berättade i samma väva att han varit ringförlovad sex gånger, men alltid haft otur hos fruntimmer, varför han till sist i förargelsen gått och gift sig, samt uttryckte nu sin stora missaktning för könet, till bekräftelse varpå han upptog ur byxfickan spillror av en tavelram, några glasbitar och en fotografi, föreställande ett fruntimmer med en liten flicka vid sidan. Om han hade varit ensam skulle han nog givit några vidare jäv mot sitt kvinnohat.
Det var redan över midnatt och kapten F. hade smugit sig in i kojen och sov ut efter de sista dagarnas mödor och bekymmer. Som vi ansågo det synd att väcka honom, avslutades samkvämet och vi styrde hem under det stjärnorna blinkade ännu klarare utöver havet — det stora bindestrecket mellan himmel och jord.
Huruledes jag fann Sehlstedt.
Klockan är 5 en augustimorgon på Dalarö. Solen håller på att arbeta sig fram ur en hop trasiga Vandykbruna moln i öster, tullkarlarna snarka vid öppet fönster i vaktstugan, en svart och vit flugsnappare fångar flugor på gungbrädan ner vid tullbron, där kaptens ovåliga piga i går ställde en smörbytta i solskenet; amerikanska flaggan hänger som en kulört bomullsnäsduk på societetens flaggstång, måsarna äta frukost ute på strömmen. Gästgivaren vaknar, och ser efter om gurkorna frusit, anställer sina meteorologiska observationer och tar sig en sup inne vid smörgåsbordet; men Dalarö sover än; och det är det man vet nere på tulljakten, där fyra unga män i tur och ordning tvätta sig på skansen. Jaktuppsyningsmannen ligger på knä vid masten och rakar sig framför en spegelbit. Solen stiger; tjäran börjar lukta i fogarna på jakten, gästgivaren tar andra supen. Röken stiger ur kabyssen, men den stiger rätt upp; ingen vind!
Klockan är 6. Sällskapet ligger inne i kajutan och har druckit kaffe. En och annan chagrinkänga börjar knarra på bron, en och annan resårstövel börjar gnissla mot spikarna, en hel trupp kopparförhydda barnkängor börjar smälla över våra huvuden. Dalarö 121 har vaknat. Då börjar det slutligen lukta rök i kajutan! »nu är det här!» — »Vilket?» — »Vädret!»
Loss för, loss akter! hissa på stora klyvaren, bär av, stick på skotet! Segelsupen är intagen och vi äro ute, på tulljakten, på väg till Huvudskär för att därifrån leta upp Sandhamn och se på Elias Sehlstedt, ty det är ingen av oss som har sett honom eller känner honom.
Vi äro ännu inom måsarnas region. Stränderna äro beklädda med lövträd och se ut som alla andra stränder. Nu gå vi om en udde. Bössorna klara! Vi äro inom skrakarnas region. Mycket riktigt, där låg en kulle med ungskrak. De yngsta springa på vattnet och modern förut. Fadern — den är aldrig hemma; för resten brukar han flyga sin väg när det gäller. Två skott och familjen är gallrad. Nu gå vi ut genom sista gattet. Detta är ejderfågelns region. Här ser förfärligt ut. Bara kala klippor eller stenar, utkastade som tuvor i ett träsk, och det skulle se löjligt ut, om inte havet utgjorde bakgrunden. Mitt i denna öde skärgård höjer sig för våra blickar vertikalt mot horisonten en besynnerlig pjäs. Den ser ut som en galge, men det är ingen galge, utan vid närmare påseende en tall. Stormarna ha brutit av kronan och endast lämnat en gren kvar. Mitt på stammen sitter en snusfjärding, som en fiskare slagit botten ur och hängt upp för att ejdern skall lägga ägg i åt honom, och det är ejdern nog dum att göra varje år.