Markus Larsson advokat

För några år sedan avled historiemålaren D. i en vindskammare långt upp på Norra Badstugatan. Mannen kom mycket riktigt i jorden, blev någon tid därefter synlig i Illustrerad Tidning och beledsagades till glömskan av några medlidsamma biografiska upplysningar. Vore icke hans namn upptaget i Boijes målarlexikon och hade icke Carl XIV Johan förevigat hans bataljmålningar på ett slott, skulle mannen ovillkorligen varit dömd till förintelsen.

Dahlström tillhörde nämligen den sortens människor, som tagit till sin uppgift att stöta sig med folk, och denna sin uppgift vidhöll han konsekvent, vilket icke skulle ha varit förenat med några vidare obehag, om han haft tillräcklig tur, men detta måtte han på ett eller annat sätt ha saknat efter som han aldrig »blev något», som man säger.

Emellertid var gubben en ärans man med gammalmodiga vanor. Långt bort på Badstugatan, på andra sidan om Surbrunnsgatan, hade han, som nämndes, på gamla dagar slagit sig ner och hyrt en vindslägenhet med trädgårdstäppa, som jag i egenskap av bekant pojke till hans pojkar hade nöjet att gräva och ansa. Denna min lust för trädgårdsskötsel, som likväl egentligen vaknade vid 137 höstarbetet med äppelträden, förskaffade mig entré i huset, där jag snart fick mig ålagda varjehanda små uppdrag, bland annat att stå modell eller kolorera planscher. Och att Dahlströms oförmåga härrörde av förakt för eller brist på modell, såsom en biograf påstått, vågar jag alltså jäva, och det kan kostymförvaltaren vid de kungl, teatrarna likaledes göra, ty så granna kläder som vi då fingo bära, har jag aldrig varken förr eller senare burit, och de voro just hämtade ur teaterns garderob.

Om figurerna ändå blevo inkorrekta, så var det mitt fel och icke sönernas, ty den äldste var en jätte till kroppen och »skapad» till Carl X, vilken konung D. som oftast älskade att framställa. Den andra sonen var en lång räkel med ett Pfaltz-Zweibrückiskt ansikte och tjänstgjorde som Carl XI.

Denne son är nu död, och »Carl X» är farmer i Sydstaterna.

Det var en afton åtta dar före jul. Jag stod utklädd till dalgosse och bar på en litografisk sten, som skulle föreställa en dalkarlsklocka. Gubben satt och tecknade: de båda Carlarna stodo och kolorerade litografier på ett strykbräde samt tittade då och då hånande efter mig om jag skulle tröttna.

Det drog i armarna och bultade i pulsarna, men jag hade fast beslutat mig att icke’ tröttna förrän gubben själv sade till om att upphöra. Detta glömde han dock vanligen. Då öppnades dörren, och in trädde Markus Larsson som räddaren, ty gubben steg genast upp och hälsade honom. Larsson var nämligen en av de högst få, som någon gång besökte den gamle, och D. var förtjust i honom, ty han disputerade så bra och hade mycket av D:s 138 oppositionslynne i sig, vilket gjorde hetsiga diskurser möjliga.

Larsson befallde genast fram romtoddy, och samtalet var snart i gång. Larsson yttrade sig alltid med en avgjord bitterhet mot allt vad människor hette och avlades att lägga i dagen en hårdhjärtenhet och cynism, som var honom alldeles främmande, ty han var i grunden en mycket lättrörd natur, vars goda hjärta ofta försatte hans person i brydsamma omständigheter. Samtalet kom händelsevis in på kapitlet om att hjälpa, och Larsson yrkade avgjort på att man aldrig skulle hjälpa någon människa, ty »det vore att korrigera Försynen, som sände både gott och ont». Härvid uppstod en ytterst långspunnen och djupsinnig tvist, som ändades med att Larsson berättade ett äventyr om huruledes han en gång skaffade en människa två års straffarbete, då han ville hjälpa honom från tre månaders enkelt fängelse.

Det är denna skildring jag skall söka återgiva i Oratio recta såsom den då stod för mig under det han berättade. Historien var visserligen endast ämnad att meddelas upplysningsvis, men under gången av berättelsen, som han med sitt ofantligt utvecklade färgminne småningom återkallade i alla dess detaljer, insåg han att den i sig själv ej var nog intressant och därför måste målas på, ty att han skulle minnas vad han tänkte vid kortspelet eller huru luften såg ut vid den timman, då han passerade Skägga, kan icke gärna vara möjligt. Emellertid fick jag vara vittne till ett arbete, som på en gång var diktarens och målarens, som jag visserligen aldrig förgätit, men som jag bäst kan framkalla ur minnet genom att föreställa mig berättaren. När han gav 139 en naturskildring rörde han handen såsom om han fört penseln, och när han talade om solnedgången såg jag reflexerna i hans öga. Jag såg huru novembervinden blåste genom hans mörka, yviga hår; huru mustascherna höjde sig av indignation när han stod inför domaren, och huru ett besynnerligt vekt ursinne gnistrade ur hans ögon när han, hånande sig själv, parodierade sitt försvarstal. Hela mannen verkade som cinnober och asfalt, hans livfärger.