Det var sol och det var likbår, eldsken och natt, kanske även något avgrund och lågor. Han tillade sina substantiver epitet, vilka verkade som rött bredvid blått; adverber från mörkrets regioner togo adjektiver från himmelen under armen; han gjorde ett superlativ över superlativen utan att begagna svordom, och han komponerade med toner: det var färgläran, tillämpad på språket.
Han fantiserade kanske största delen, men det var vackert, och därför vill jag försöka att återge det; kan jag det icke — då har också jag fantiserat.
Markus Larssons berättelse.
— Det var i början av december för så och så många år sen — det minns jag inte. Sandhamn låg som ett fyrfartyg ankrat i havet. All förbindelse med land var slut, ty det varken bar eller brast, och man hade provianterat för tre månader. Fyrarna voro icke släckta, ty havet gick ännu öppet, men man hade icke sett ett fartyg på tre veckor.
Det var eget att iakttaga huru infamt goda alla människor blevo så snart vintern kom. Alla 140 småstadstvister upphörde. Man spelade sitt domino på ölstugan i all fredlighet; man lånade till varandra än det ena, än det andra till livets uppehälle, ty man kunde aldrig själv gå säker från brist.
Det var, nog av, en decemberafton. Snön hade redan fallit och satt sina vita överdrag på kobbar och skär. Det blåste en dubbelrevad märssegels-kultje, och termometern föll. Telegraftrådarna sjöngo jämmerligt om kommande kyla. Lotsarna sutto inne och drömde vid ofantliga teknorrar om torra kläder och varma bäddar. Men på telegrafstationen sutto jag, telegrafkommissarien och den infrusna prästen på Möja, som inte kunde komma hem i brist på lägenhet, och spelade wira. Jag har alltid hatat kort, men därför roa de mig ibland.
Vi svalkade oss med romtoddar ur stora glasbägare, tillhörande telegrafverket och avsedda för lokalbatteriet. Jag hade just tagit bort prästens turné sju med en gask på fyra och skulle till att visitera talongen. Spelet var galet, men jag beräknade mitt folk.
Kommissarien var en försiktig räknekarl, prästen en deciderad kanalje, som å sin sida tog mitt lynne i beräkning och visste att jag skulle misskänna honom. Jag ansåg alltså avgjort att han icke hade några kort; den andra hade ett sjuspel och jag själv icke ett kort, alltså skulle det finnas något i talongen. Då började med ens relaiet att skramla... — — — . och ovanpå det . — upprepade gånger.
— Det är bara mamsellen i Vaxholm som vill prata, sade kommissarien, som icke ville försaka njutningen av att se mina illusioner om elva spel gå 141 överbord. Skramlet fortfor. Jag plockade och vände på lapparna utan att få syn på en enda figur.
Nu blev larmet värre.