— Man ska inte kalla för skrock det som inte äret!
Jag lät samtalet vara slut, ty jag hade just ingenting att tillägga.
Vi voro snart ute på flacket och höllo ner emot skonaren, som kryssade för att komma in. Om en halv timme hade vi honom rätt för-ut och höllo oss nu efter för att passa på när han skulle vända.
När vändningen var gjord, brassade han back och lade upp mot vinden.
Det avgörande ögonblicket var inne.
Kuttern höll fullt och sköt akterifrån fram utmed läsidan. I detsamma kom en sjö, lyfte oss upp i jämnhöjd med märsen, och med ett språng satt lotsen uppe i vanten. Jag kastade en blick ned på skonaren, och den översikt jag hann taga verkade lugnande. Konstapeln, som stod i öppna kabyssdörren, skakade grötkitteln på krokarna; kocken skurade knivar; kaptenen tittade ut ur kojen i skjortärmarna och hälsade ett lugnt godafton; alla man stodo klara vid brassarna — det var en bit hemliv i måsperspektiv på ett par sekunder — och vi voro åter ute i mörkret.
Jag gick ner, lade mig på en brits och funderade. Även jag hade blivit vidskeplig.
Därpå tog man upp brödkanterna från durken och serverade brännvin. Kaminen rödglödgades av de hyggliga lotsarna, som svepte mig i fårskinn och tvungo mig att liggande spela smutsiga kort på byråklaffen.
Under en animerad mariage inlupo vi åter i hamnen och mottogos icke av några oroliga hustrur eller jämrande barn.