Jag sov mycket illa om natten och hörde i sömnen huru man knackade på fönsterrutor, ropade namn på lotsar och bullrade med rundhult. Dessemellan tog blåsten ett tag i takresningen, gastkramade skorstenen på min stuga och trängde in mellan hull och skinn, så att de lossnade tapeterna lossnade än mera och ett regn av murbruk smattrande rann ned mellan rappningen och tapeten. Tittade jag då upp, blinkade Korsö fyr med sitt klipska öga liksom ville han viska om något — men jag hade ingen håg att höra på, utan kröp ned under täcket.
På morgonen passerade jag vid min vanliga promenad grupper av tystlåtna lotsar med hemlighetsfullt utseende. Det hade hänt något. Jag frågade, men fick undvikande svar. Slutligen talade man om att Otto hade satt bort skonaren. Då ringde det i öronen på mig, och jag tänkte på klämtningen.
Framåt middagen kom bogseraren i land med den bärgade besättningen och den förolyckade lotsen. Åldermannen stod nere på bryggan och tog emot.
— Hur i Herrans namn har du burit dig åt, Otto?
— Jag vet inte, jag; det var mitt öde. I fjorton år har jag fört in fartyg och i mycket svårare väder, men nu skulle olyckan vara framme, och då kunde ingen hjälpa, svarade Otto med fullkomlig resignation och förföll i tystnad.
Härpå bröt kaptenen på skonaren ut i en skur av förbannelser över lotsen och lovade att ta ut ersättning till sista skillingen, om så lotsen skulle gå ifrån gård och grund. Detta gjorde ett starkt och obehagligt intryck på alla de närvarande, och jag avlade i tysthet en ed att hjälpa lotsen, om någon van 146 var, skulle det också gå löst på skepparen, ty jag kände på mig att lotsen var oskyldig, och att det fanns dolda motiv, dem jag för en upplyst domare skulle dra fram i dagen.
Sällskapet for till staden, lotsen för att avvakta krigsrättens hållande. Jag var ute och åsåg bergningsarbetet samt gjorde studier — ovanligt sorgliga.
Därpå skaffade jag mig ett sjökort, ett lotsreglemente och Klints navigation samt började studera. Sedan jag så under förmiddagarna observerat platsen och pejlat fyrarna, sammankallade jag de sex som varit på vakten. Jag frågade dem om de hade något ätt anföra till kamratens försvar.
De hade ingenting.
Kompasserna hade befunnits nyjusterade och riktiga; vädret var mulet, men ingalunda disigt; själva mörkret var gynnande för fyrarnas pejling, och strömsättning fanns inte därute. Saken var alltså oförklarlig. Lotsen var känd för stor ordentlighet och brukade aldrig supa, men han hade varit litet besynnerlig dagarna förut, ty hustrun hade just då varit mycket sjuk, och han hade vakat om nätterna.