— Där ha vi en punkt, tänkte jag.
— Vad straff tror ni han får?
— En tre månader!
— Straffarbete?
— Det blir väl fängelse, som vanligt.
— Han skall vid min salighet gå fri, så sant jag heter Larsson, nu svor jag på’t!
Gubbarna sågo förvånade på mig; jag tackade dem för upplysningarna och gick.
Otto kom tillbaka, nedslagen, och hade erkänt allt. Nästa krigsrätt skulle sitta om åtta dagar, och 147 då skulle han få sin dom. Jag tog honom i enskilt förhör och fick småningom ur honom sex fakta, som jag ansåg vara friande; dock fann han skamligt att skylla på hustruns sjukdom.
— Var du lugn, min gosse, och se om din gumma, så följer jag med dig till stan när du skall in nästa gång, och lita på mig, du!
Den stackars lotsen gjorde så även. I fyra dagar skrev jag hans försvarstal, och sedan lärde jag mig det utantill. Detta var nästan det värsta. Mitt över ön, på andra sidan utkiken, låg stranden alldeles blottad för havet. När då det blåste havsvind, kunde sjöarna vräka sig många famnar upp på den släta sandstranden, och det var dit jag begav mig för att få en lämplig lokal för min fingerade sjökrigsrätt.