Rätt ut till havs syntes de två masterna snett skärande horisonten; strax i ost Svartbådans spira, och längre bort Grönskars fyr.

Där kom en lång, genomskinlig sjö; han var vit i huvudet: det var auditören. Jag sprang ut på sandbottnen när återsvallet drog sig tillbaka, och strax kom en stor, tjock, grön kommendörkapten och sopade ut mina spår, men låg i nästa ögonblick krossad vid mina fötter. Jag talade mot vinden och vågen; sandhavren böjde sig och slopades, men reste sig igen tills nästa våg kom. När jag hunnit till mitten av talet, glömde jag bort resten och fortsatte på fri hand, kom ifrån ämnet, och slutade med en förtvivlad bön om nåd.

Detta förargade mig, ty jag stod endast på min rätt, och jag njöt när sanden piskade mig i ansiktet som en bestraffning för min feghet.

Krypande uppför klipporna, ty vinden skulle ha 148 slagit omkull mig, begav jag mig upp i skogen, åt några ruttna lingon och började om igen för mitt nya auditorium.

Den sjunde dagen var inne, och vi skulle resa. De inre fjärdarna åt Vaxholm till hade varit isbelagda, men blivit uppbrutna av en stark ostlig vind. Otto, hans broder och jag skulle anträda den svåra färden, seglande i en liten öppen båt. Klockan 12 på middagen stodo vi resklädda nere vid stranden. Det var ett par grader kallt, vädret var klart, och med den vind vi hade, beräknades 8 eller 10 timmar till Vaxholm, där vi skulle ligga över natten.

Jag var beredd på allt, och sedan vi inne hos några lotsar fått åtskilliga färdknäppar, hade modet stigit i en så oerhörd grad, att jag icke fastade mig vid att båten endast var avsedd för tre personer och ändå lastad med en strömmingsfjärding, åtta tomma brännvinskaggar och ett par säckar med kläder, så att, när vi krupit ned, båtkanterna endast lågo ett kvarter över vattnet. Storseglet, en större uppsprättad säck, och focken, i förhållande därtill, hissades på, och vi voro till sjöss. Otto satt till rörs, brodern skötte focken, och jag satt midskepps vid strömmingsfjärdingen.

Sinnesstämningen var alls icke melankolisk. Jag trakterade en mungiga, som jag fått av en holländsk sjöman, och brodern sjöng yankeevisor. Vi rökte våra snuggor i samma lugn, som om vi suttit hemma. Solen började redan att rosfärga snön på de östra kobbarna, då vi anlände till Smörasken. Här plockade man litet sten i båten. Detta föreföll mig misstänkt, men man skyllde på Kanholmsfjärden och på den friskande vinden. Vi lade ytterligare i land på 149 Hasselkobben, där supen av samma namn togs, ty nu skulle vi ut på öppna sjön.

Solen gick ned, och i västra horisonten hade mörka molnmassor hopat sig som berg. Ibland brusto de, och ut ur den svarta väggen flöt, som ur en vulkan, en massa rött ljus, så intensivt, att ögat bländades och såg allting ännu svartare sedan. Det började stänka framifrån stäven; samtalet tystnade; snuggorna slocknade; sjöarna blevo allt högre, och båtens rörelser oroligare. Man kände varje nyck av vinden. Då ryckte det till i seglet, läsidan låg under vattnet, och det forsade om fötterna.

— Stick på skotet! skrek jag ofrivilligt.

— Är han rädd? frågade Otto och höll an lika fullt. Då teg jag. Båten pressades nu fram med slaksidan så hårt, att intet vatten kom in mera. I stället slog sjön över från lovart. Framåt gick det, så att det pep om’et. Då sprang fockskotet. Båten girade till, seglet flaxade och slog så olycksbådande, att jag verkligen blev rädd. Hela företaget syntes mig så oerhört oförskämt, så löjligt djärvt, att jag började skratta. Jag satt liksom mitt i sjön. Vatten in i båten, halvkrossade sjöar bak ryggen, skummet som ett yr fram i fören, och läsidan ett kvarter under ytan. Emellertid började jag frysa, ty vattnet gick över pälskragen och sög sig ner efter ryggen. Fötterna voro i vattnet till smalbenet.