Snart var skotet lagat, och vi i full fart igen. Jag började tänka över belägenheten. Otto hade krupit upp på lovartsidan. Över kavajen hade han dragit en vit sticktröja, som gjorde ett lika kallt intryck, som det av skjortärmar. Den sista röda solreflexen föll på hans mörka ansikte. Varje gång 150 jag varnande tilltalade honom, svarade han med ett dovt skratt och blev därefter tyst. Var han drucken? Det vet jag ej än i dag. Eller tänkte han segla oss i kvav i sin förtvivlan, ty han var förtvivlad, fastän han höll god min. Jag knäppte emellertid upp pälsen, för att vara beredd, upptog försiktigt min kniv och avskar oförmärkt snörena på mina lappjäxor. Därpå stack jag den uppslagna kniven in i pälsärmen, fast besluten att kapa skotet vid förefallande behov.

Ju längre vi kommo ut på fjärden, dess större andrum fick vinden, och sjöarna blevo allt längre. Till råga på eländet började jag frysa, men vågade icke bedja om brännvinet, ty jag var rädd för varje rörelse man gjorde. Otto hade emellertid gjort fast skotet och började ösa. Då såg jag upp mot vindsidan; det svartnade på en fläck, och efter oss rusade fram på vattnet en kåre, jag skulle vilja kalla den en ande, ty den var osynlig, fastän man såg dess mörka spår.

— Stick på skotet, eller jag kapar! — och kniven var framme som en blixt. I samma ögonblick satt jag med benen i vattnet, kände en stark arm fatta om min handlove, och båten reste sig igen. Skotet var oskadat, och det var räddningen. Då sade brodern med ett irriterande lugn: segla inte så hårt, Otto, och därpå: herrn ska inte vara rädd, för det här ä’ ingenting.

På detta sätt gick ytterligare en halv timme, och det blev mörkt. Men fram mellan focken och staget såg jag den lilla Kanholmsfyren, som lyste med sitt fasta, orörliga sken, och som skulle verkat 151 lugnande, om icke mina nerver varit så ytterligt retade av de oupphörliga ryckningarna.

Jag fick dödsfantasier. Locket hade fallit av strömmingsfjärdingen, och jag såg med avund på de vita skepnaderna, som sovo där så lugnt med öppna ögon. Även de hade dött i blomman av sin ungdom, under stilla promenader i de dunkla tångskogarna därnere på den otäcka sjöbottnen.

I min betryckta ställning måste jag se på dem, ty jag kunde icke vända på mig, och vad jag än tänkte på, såg jag alltjämt de öppna röda ögonen stirra på mig. Då förstod jag, varför pappa lade tolvskillingar på systerns ögon när hon var död. Jag filosoferade över min stryksticksask för att förströ mina tankar. Jag såg ännu en ring efter stearinljuset som jag släckte i går kväll, ty jag begagnade alltid asken som ljussläckare. Jag erinrade mig vad jag hade läst just då, vid det där ljuset, innan jag somnade i min varma säng. Det var en obegriplig filosofi, som jag lånat av prästen. Som jag aldrig viker i böcker, utan fäster pagina i minnet, erinrade jag mig genast sid. 26, där jag slöt. Det handlade om Kant. Det enda jag fattat av den mannens för övrigt underliga läror var imperativet att man måste tro. Nu rock det till igen. Jag beslöt mig för att tro, men min hjärna var så förvirrad, att jag ej visste på vad.

På Otto trodde jag inte mera, ty han var tydligen bortkommen och dessutom ej att lita på, då han ju nyss hade satt bort en skonare. Brodern var visserligen bättre, men han satt vid fockskotet. Så där raglade min hjärna av och an mellan för och akter, tills jag slutligen tror att jag trodde på 152 Kanholms fyr, med en hemlig reservation, i händelse vi snart skulle komma i lä under landet.

Mycket riktigt. Ryckningarna upphörde och med dem dödstankarna, och när vi strax därpå passerade »Vita Märrn», vilken stod likt ett vitt spöke på sin klippa, kände jag mig som hemma hos mig, och satt redan och öste i allsköns rö efter en valfången styrkdryck. Jag nickade vänligt åt fyren och tackade för gott sällskap, varpå vi vände ned mot ett annat ljus, som sken mycket oroligare, men också mycket varmare — det var smedens, hos vilken vi skulle rasta.

Vilken vällust att få gå i land och räta ut sin domnade kropp efter en sådan färd!

Vi sutto snart framför en stockeld inne hos smeden, där man höll på med julrustningar, och talade om det överståndna som om en lustig bagatell.